Kontakt

himmelochord @ gmail . com

Arkiv

Jenny på Twitter

Lösryckta bilder IV: Faces in Rovigno

Av diverse, mestadels outgrundliga, anledningar var årets semester en ovanligt trött historia. Det blev inte ens någon arla morgon-fotorunda i år – av den enkla anledningen att jag inte lyckades motivera mig till själva stiga-upp-långt-före-gryningen-processen.

Några bilder hann jag ta ändå – om än i gassande middagsljus istället för det milda gryningsljuset jag pinat mig upp för under tidigare år.

Gamla stan i Rovigno är full av bodar som säljer en brokig blandning av billigt krimskrams och konst/konsthantverk. Det här är väggen utanför en av dessa bodar. Såhär i efterhand bannar jag mig själv för att jag inte köpte någon av maskerna – för egentligen är jag lite småkär i dem allihop. Särskilt han med mössan och hans brorsa, snett nedanför.

 

Va? Var det allt…?

Missförstå mig inte nu – sommaren har varit både lång och god. Men ändå. Snopenheten sitter som en smäck. Var det verkligen allt? Fick man inte mer för sin tjugofemöring än dessa ynka veckor? Det kändes förvisso som en välbehövlig eon på ljusårs avstånd från vardagen medan vi var där. Men nu – i backspegeln – mest ter det sig som en flyktig dröm.

Var vi verkligen där? Eller… drömde jag det bara?

Det är inte stort mer än ett 50-tal timmar sedan jag satt där, med fötterna i det svala kristallklara adriatiska havsvattnet. Nu sitter jag här, med strumplästen mot ett slitet tyskt parkettgolv, och försöker återkalla känslan av sidenmjuka vågor mot solvarm hud, medan stadens alla nattljud bråkar med mina trumhinnor.

Det går redan trögt.

Idag för sju år sedan…

…blev jag förälder.

Och det finns så oändligt mycket att säga om allt som hänt under dessa år, att jag helt tappar tal- (och skriv-) förmågan när jag tänker på det.

Idag hade vi kalas. Elva glada barn röjde järnet i fyra timmar (vilket är fullt normalt för ett tyskt barnkalas – fyra timmar, och vanligtvis ”på lokal”, åtminstone om man bor i stan, där husen har väggar av papper och grannarna yrkar på sin grundlagsstiftade ”Mittagsruhe”), mumsade chicken nuggets, pimplade läskeblask och länsade chokladbollsfat.

Sonen, som på sju år förvandlats från en rund klimp till bebis till en lång och spinkig kille som ger sin mor gråa hår genom att växa ur alla byxor på längden långt innan han vuxit i dem på tvären, kammade hem inte mindre än sju lådor Lego under dagen, vräkte i sig tårta och kladdkaka på tvären som bara han kan (fast var han gör av det han stoppar in, det vet ingen…!) och var på hela taget märkbart nöjd med sin dag.

(Ja, utom möjligen sista timmen, då viljan att stanna uppe och bygga lego hela natten lång med buller och bång kolliderade med Den Stora Tröttheten – men det får räknas som olycksfall i arbetet.)

Sju år.

Jag säger bara: Schwoooosch!