by Jenny -

Memento mori, memento vivere

Jag är ledig. Höstsemester, en ny tradition – en fortsättning på förra årets roadtrip-retreat, den första i sitt slag. Nu tänker jag att jag ska göra det här till en vana. En vecka varje höst, för me-myself-and-I; för natur och kultur och att bara köra genom den färgsprakande vackerheten som är den tidiga höstens signum med sin förmåga att ta andan ur en, även genom en vindruta i en rullande plåtburk.

Och mitt i detta upplevande, rekreerande, levande och upplevande, återhämtande och upphämtande av inspiration och livsandar – mitt i detta får jag veta att en ungdomsvän har dött. En av dem jag hängde med, dagligen, under hela gymnasiet. Jämnårig med mig – ingen av oss har/hade ens hunnit fylla 50.

Siffran femtio, i det här sammanhanget, gör mig kluven. Å ena sidan är man onekligen vuxen, vare sig det känns så eller ej, när man närmar sig femtio. Lika onekligen har man gått in i en andra halvlek – sannolikt kommit en bit in i denna halvlek. Uppvärmningen är tveklöst över – nu är det allvar. Och sen: Snopenheten över att denna andra halvlek kan ställas in. Bara sådär. Plötsligt uppenbarar sig den andra sidan: litenheten inför evigheten. Hon är borta – för alltid. Alltid och alltid och alltid. Med skratt och skoj, smilgropar och allt. Inför detta ändlösa alltid ter sig 50 år som en hastig vindpust, vuxenheten som ett stort, cyniskt skämt.

Jag minns henne med ett stort, stort leende och full av skämt och galenskaper. Jag minns glädjen, jag minns skratten. Hon var en av de bästa, en av dem som var på riktigt, redan då och fast vi var unga och ingen av oss torr bakom öronen. Men vi tappade kontakten. Vi hittade varandra på nytt via sociala medier, men inte på riktigt. Det fanns inte tid, inte ork att återknyta på allvar.

Och nu är det för sent.

Jag vet att man inte hinner allt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan, lever så gott vi kan fast det inte är så himla lätt alla gånger. Att vi inte alltid räcker till – för allt, för alla, ens för sig själv. Känna skuld är meningslöst. Skuld kan inget annat än förlama – vad skulle bli bättre av det? Jag känner sorg, för hur tingen blir ibland. Ett och annat ”jag önskar” skimrar till mellan verklighetens förtöjningar. Men vad kan jag göra – nu? Fortsätta göra så gott jag kan, med den tid jag har – nu med ytterligare en sorgetråd invävd i livet som påminner mig om döden, följeslagaren.

Döden är den eviga, livet ögonblicket.
Så varför lever vi som om det vore tvärtom? Som om det alltid kommer att finnas ett ”sen”?

Memento mori, memento vivere.
Kom ihåg att du ska dö, så att du också kommer ihåg att leva.

by Jenny -

Duktig idiot

I går kväll smidde jag stora planer.
I morse gjorde jag som vanligt.


Okänt ursprung

Fast i mitt fall var det i morse jag smidde de stora planerna jag nu skräms av och ryggar tillbaka för. Jag drömde om Inktober och NaNoWriMo, stora kreativa projektjippon som går av stapeln världen över i oktober och november. Jag brukar komma på det några dagar eller någon vecka in i månaden – och känna hjärtat först ta ett skutt av iver, för att sedan sjunka som en sufflé då jag inser att jag inte har tid, för jag har så mycket på jobbet, arbetstoppen som aldrig tar slut, den har pågått sedan 2019. Eller möjligen sedan 1996, det beror på hur man räknar.

Själv räknar jag helst så lite jag kan, jag vill inte veta – tvärtom. Jag vill glömma. Jag vill glömma allt, tid och rum, bara skriva – någon annans liv. Mitt eget är jag mest led på; been there, done that – got the tshirt. Den är urtvättad och fläckig, tunnsliten över axlarna.

De säger att 50 är det nya 40, kanske är det min stundande 50-årskris som börjar pocka på? Jag vill bara inte att livet ska ha handlat om att ha varit duktig på jobbet. Sen, efter. Att allt annat, allt jag ville, allt jag brann för, allt som var jag, ska bli det jag aldrig hann. ”Men hon var åtminstone duktig på jobbet.” En duktig idiot.

by Jenny -

Slaget om verkligheten

Människan skapar sin samtid genom att kontrastera den mot en dunklare och mindre utvecklad historia. På så sätt fyller den konstruerade historien en funktion för varje samtid.

Jag läser sällan om böcker, men just nu läser jag en gammal favorit i repris: Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla. Det är en tegelsten till akademisk essäistik om hur vi som samhälle konstruerar vår verklighetsuppfattning och hur det vi håller för sant och som ramverk för tolkning av nya händelser är en konstruktion redan från början, som låter oss slå dövörat till för allt som inte ”passar in”.

Jag antar att det akademiska är ett sätt för mig att förhålla mig distanserat till samtiden, där man ser tydliga tecken på hur olika narrativ ligger bakom händelser och ageranden som sker i världen just nu, på olika nivåer. Från krigsnarrativen till den skruvade logiken bakom terroraktioner till politiska strömningar som väljer vägar tillbaka till mörkare tider. Boken har några år på nacken, de sista konkreta händelser den tar upp är 9/11-attacken i USA och Breiviks attentat i Norge (i ett efterord), men den handlar ju egentligen inte om de konkreta händelserna, utan om de generella, sociala mekanismerna bakom.

Kapitlet jag läser just nu handlar om ”historiens återkomst”, och citatet överst är INTE hämtat ur boken, utan ur mina sammanfattande anteckningar. Men jag tycker att det är intressant och kanske viktigt att påminna sig om – att historien inte är en objektiv tidslinje av händelser i en kronologisk ordning, utan ett narrativ, konstruerat för ett syfte.

Man brukar säga att vinnarna skriver historien, det är så historien blir till. Vi vet väl alla idag att det är männens historia vi fått lära oss i skolan, kungarnas och kolonialmakternas – generationer av läroplaner bygger på denna den starkes rätt att skriva historien. Det är egentligen vad boken handlar om. Hur vi än idag lever våra fäders (i bokstavlig mening) historia, genom hur vi tolkar händelser i nuet. Ingenting kommer från ingenstans, allt bygger på historiska rötter – och hur vi omkonstruerar dem idag.

Historien är ett verktyg, hur tillåter vi att den används för att styra oss och våra tankar idag?

by Jenny -

Kaos är inget virrvarr…

Ordnung ist nicht das Gegenteil von Chaos. Und Chaos ist kein bedrohlicher Wirrwarr, sondern ein noch nicth entdeckter Spielraum des Möglichen.

Norbert Bolz, Das kontrollierte Chaos. Vom Humanismus zum Medienwirklichkeit

Ordning är inte motsatsen till kaos. Och kaos är inget virrvarr som hotar ordningen, utan en ännu inte upptäckt spelplats för det möjliga. (Mitt försök till översättning/tolkning.)

by Jenny -

En blogg med ett eventuellt existentiellt syfte

Igår betalade jag den årliga räkningen för webbhotellet den här bloggen vilar på. En hundring i månaden, samlat till en årsfaktura är trots allt en fyrsiffrig utgift – och den får mig alltid att fundera över nödvändigheten, rent av syftet med att ha en blogg när jag inte säljer eller ”konverterar” något, eller överhuvudtaget har något affärsintresse att mediera med mina ord. Jag delar inte ens länken till de få inlägg jag gör i sociala medier. Några få tappra själar hittar dem ändå (❤️ till er), men om ”grejen” med en blogg är att bli läst eller ”sprida ordet” eller något ditåt, gör den här bloggen inte det den ska.

(Och dess innehavare är inte tillräckligt intresserad för att få det att hända heller.)

Men, för att läsa av min egen inre barometer, tycker jag nog att jag knotade något mindre om den där dryga tusingen som skulle ut än jag brukar göra – och hur som helst, här sitter jag ju nu. Kanske borde jag försöka dela webbhotell med någon – jag menar, ett webbhotell lär ju rymma flera bloggar/sajter. Men då måste jag ju nånstans erbjuda nån form av administrationsservice, och nej – det kommer inte att hända. Jag får ta min årliga ekonomiska lavett som det kommer. Och gruffa om det en stund i bloggen. Same procedure every year, James.

(Men vem vet hur ekonomin och världen ser ut om ett år? Tomorrow is a promise to no one.)

Jag hade en tanke för några månader sedan; att skriva en memoar. När min mamma dog, i det känslomässiga kaoset efteråt, vet jag att jag letade efter något, en skriven reflektion/självreflektion, ett eftermäle, något med hennes röst. Men mamma var inte en person som skrev sådant – det visste jag ju. Men någonstans tänker jag att jag är, eller skulle kunna vara det. Borde jag därför göra mig till det? Är det en potential att sträva att uppfylla? Kanske. Fast jag är inte säker på att mina barn är personer som skulle leta efter det.

(Å andra sidan är jag inte heller säker på att de inte är det. Eller kommer att bli det.)

Hursomhelst – jag har 25 års anteckningsböcker sparade, och ägnade en gräsänkehelg i vintras åt att gå genom dessa. Nej, jag läste inte allt, gjorde snarare stickprover och tidssorterade dem. Det mesta var, uppriktigt sagt, skit. Ingenting jag vill kännas vid, eller ser något potentiellt värde i. Vardagsgnäll, krämpor och jobbigt på jobbet. Om jag söker efter uttryck för någon slags existentialism, så är det inte där den finns. De böckerna kan med gott samvete brännas på bål.

(Förutom det där med koldioxiden då. Hur mycket koldioxid frigörs genom förbränningen av femton-tjugo kilo anteckningsböcker?)

Däremot kan den (existentialismen) finnas här. Och i mina tidigare bloggar. Här har jag genom tiderna ändå gjort någon slags filtrering för publik läsning. Ibland roar jag mig med att gå tillbaka i bloggtexterna, och tycker inte att de är så pjåkiga ändå. Några av dem får mig att reflektera på nytt. Det finns inget att skämmas så värst över, i alla fall. Men även bloggarna spänner över tjugotalet år – de behövs filtreras. Sammanställas.

(Sen kanske jag kan stänga bloggen, sen kanske den faktiskt gjort sitt.)