Skalövningar och zumba för otränade

Jag är nog lite förtjust i, eller åtminstone nyfiken på, WordPress nya look och gränssnitt – fast det kom lite som en överraskning. Jag hade nog registrerat att nåt var på gång, fast inte riktigt processat informationen. Det nya får mig att vilja leka: ”Vad händer om jag trycker på den här? Är det inte dags att styla om ändå…?” Eller – kanske är jag bara ”på” för något nytt? WordPress gränssnitt har sett likadant ut sedan jag började använda det, förvisso tryggt och välbekant, men kanske just därför också en smula begränsande? Det trygga och invanda är bekvämt, men ibland kanske vi också behöver något nytt. Kanske vi ibland behöver något nytt för att lägga det gamla bakom oss och komma vidare? För att inte gå i cirklar kring oss själva och våra vanor?

Planen är att jag ska blogga varje dag under semestern. En liten text, bara för att. Som ”ett äpple om dagen…” ungefär.

Just nu pågår uppvärmning, en valhänt historia, inte helt olik den första gång jag satte foten i en aerobicssal eller en zumbaklass. Plötsligt har man elva fötter och en kropp smidig som ett kassaskåp – ungefär så känns skrivandet just nu. Som att ge sig in i det där Zumbapasset när man inte rört sig på ett par år och inte riktigt märkt hur kroppen rostat och försvagats. Det är mycket som behöver byggas upp igen, men första steget – som alltid – att ta första stegen, inse hur lång väg man har att gå och acceptera: Det här är en resa som kommer att ta längre tid än man trodde och åtminstone inledas i babysteps snarare än sjumilakliv.

Att återta mitt skrivande på det här sättet, är mitt sätt att förhoppningsvis sätta en vana som kan leva kvar även sedan, när vardagen tågar tillbaka in i livet. En semester kan alltid få både rosaskimmer och guldkant – det är ju trots allt poängen med semestrar. Tricket är att bygga vanor som håller mot vardagens tryck och nötning. Vardagen är som ett djupt hjulspår – man kan intala sig att inte köra där och nöta dem ändå djupare, men när det väl kommer till kritan, nog tusan trillar man dit i alla fall. Intentioner är inte alltid tillräckligt. Man måste också nöta nya spår.

Så, du som ännu läser här – bered dig på en lång sommar av nonsenstexter här. De är vad skalövningar är för musikern, enkla former för den begynnande tecknaren eller konstnären.

De är den mödosamma vägen, inte målet i sig.

Ledighetskommittén sammanträder.

Jag har semester. Det är så länge sedan sist att jag nästan glömt hur man gör – men oroa er inte, jag kommer på det. Jag har gott om tid att öva mig. Fem och en halv vecka – jag tror att det är mitt livs längsta semester, kan inte påminna mig att ha tagit så lång semester tidigare. Nästan som ett sommarlov.

Men så var 2020 också mitt livs längsta år, året som aldrig tog slut, utan bara fortsatte och fortsatte. In absurdum. Ad nauseam. Stundtals känns det även som ad infinitum, för delar av 2020 pågår ju fortfarande, långt efter bäst-före-datum. Somliga gäster fattar bara inte när de ska gå hem.

Men just nu skiter jag i det också, för jag är ledig och har inga som helst problem att vara det i isolering och med distans. Hänga med familjen. Läsa böcker. Tänka tankar. Gå promenader. Se på vatten. Lapa sol där sol bjuds. Bada – om det inte är för kallt. Äta mat. Tala om livet. Känna vind mot hud. Se de små sakerna som är livet. Rita. Andas. Låta tiden breda ut sig omkring mig som en rikedom, som en rymd – vidsträckt och öppen. Läsa fler böcker. Tänka nya tankar. Repeat. Repeat. Repeat.

Mitt största bekymmer just nu är en kaffekokare som inte samarbetar. Ack, ljuva tillvaro där strejkande och/eller ålderdomssvaga kaffekokare är det största bekymret.

Låt det förbli så här. Tack på förhand.

Av vatten kommen, till vatten återbördad

Döden har, som inget annat jag kan komma på, förmågan att ge livet konturer. Vi flyter med i den ändlösa – inbillar vi oss – strömmen av dagar som kommer och går, håller döden på armlängds avstånd. Vi avfärdar den som en slags teoretisk konstruktion, en matematisk ekvation som möjligen är riktig, men lika fullt obegriplig för vanligt folk. Till dess vi står ansikten mot ansikte med den, krasst gestaltad och obönhörlig mitt i ens egen verklighet. Det blir uppenbart vad som var konstruktion och vad som är verkligt. Det blir uppenbart att den här ekvationen, den kommer att hända oss – vare sig vi begriper den eller inte.

Det är ganska precis 7 månader sedan min mamma dog. Igår satte vi hennes stoft till vila i havet, på den plats hon själv hade önskat.

Jag har verkligen brottats med hennes önskan under de här månaderna. Att mammas önskan var att försvinna, lösas upp och vara borta – och att jag som var kvar inte ens skulle ha en sten att gå till. Man har förklarat för mig, talat vackert om havets enhet och att kärleken och närheten bor i mig, inte i någon sten på någon plats – men jag förstod verkligen inte. Inte förrän igår, när båten lade ut från hamn och känslan som infann sig var: ”Det här är rätt. Det är såhär det ska vara.”

Känslan fanns med mig medan båten gick ut till den rätta platsen, stärkte mig då vi satte sandurnan i vattnet och bar min röst då jag läste de båda dikterna jag tagit med för stunden:

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
(Göran Tunström)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där.
Jag finns i solens spegelblänk på Sundet.
Jag finns i vindens lek över blommande ängar.
Och när ni i tidig morgon väcks av fåglas kvitter,
då är det min röst ni hör.
Så gråt inte vid min grav, jag finns inte där.

Och det var kanske det som någonstans kändes rätt: Att det inte är i platsen min mamma vilar, inte längre. Hon finns i tiden, i stunden jag tar mig för att minnas. Och nu, i havet som är alla hav och alla platser. Och det är så det måste vara.

Så ja, det blev ett slags avslut.

Det betyder inte att sorgearbetet på något sätt är avslutat. Snarare tvärtom: Jag kan känna att det är nu sorgen fullt ut kan blomma ut, efter den första tidens bedövande chock samtidigt med allt praktiskt som måste ordnas – i synnerhet när det inte finns möjlighet att låta saker bara stå, till dess man orkar ta itu med dem. Den delen av processen fann jag alldeles särskilt hjärtlös – brådskan att ordna upp saker, det världsliga. Att kvarlåtenskapen så snart blev en flytt- och logistikröra, kryddad med en juridisk/byråkratisk process som knappast är strukturerad utifrån människan och hennes behov i en svår situation.

Jag minns knappt begravningen – jag var bedövad och fortfarande i chock. Slutkörd, avstängd, oförmögen. Hela mitt inre i ett kaotiskt uppror som jag närmast betraktade som en utomstående observatör. Jag kan ännu känna känslan av slapphet i min kropp mot kapellets pinnstol. Antagligen satt jag upp som vilken normal människa som helst, men jag kände mig som en trasdocka, slarvigt slängd på en stol, slokande och nära att falla vilket ögonblick som helst.

Det som var fint med gårdagen var att jag stod rak i ryggen och hade den där känslan att ”det här är rätt, det är som det ska vara” som en känsla av frid inombords. Sorgen är fortfarande lika svår, men kaoset – det har faktiskt lagt sig. Det är väl därför jag känner att det är nu det börjar – sorgearbetet – på allvar. Att gårdagen handlade om ett förlösande, att lösa upp det som varit, släppa taget för att istället kunna gå in i det som kommer. Inte sorglöshet, inte på något sätt – men gå in i en fas av sorgen där jag kanske faktiskt kan lära mig att hantera och leva med den.

Den svåra vägen tillbaka till det försåtligt enkla

Jag har slutat skriva. Och det är ett fel som måste ställas rätt.

Men det är svårt. Förlora något du inte tror går att förlora och du ska finna att det blir obegripligt svårt att komma på hur du ska finna det du förlorat igen. Att du knappt vet vad det är och hur det ser ut, det där som du så länge tog för givet. Och långt inom mig hör jag en röst muttra, icke utan stänk av cynism, att det är förgivettagandet i sig som skapar problemet. Att vi tar för givet gör att vi inte tar oss tid att utforska, känna in – göra oss medvetna.

Det finns ett amerikanskt (eller engelskspråkigt i varje fall) uttryck – to be in awe. Att ha förundran kanske man kan översätta det? Det beskriver en förmåga som kanske framför allt barn har naturligt; att ta in och förundras över de allra minsta undren i sin omgivning. Någonstans längs vägen förlorar vi den förmågan – och det är den kanske största förlust av alla livets många förluster. Förmågan att förundras inför livet, istället för att ta det för givet.

Men alltså. Skrivandet.

Min tanke med att damma av bloggen var att den skulle bli ett verktyg – ett enkelt och kravlöst ställe att skriva planlöst, hitta flow, just do it. Det är fortfarande en bra idé, tror jag. Den här bloggen har funnits här i över tio år, på annan adress i flera år innan dess. På olika adresser har jag skrivit på nätet i snart 20 år, varje gång utan annan avsikt än ett öppet, digitalt skissblock, en hyllning till tanken, idén, det ofärdiga.

När jag tänker efter är det där så typiskt mig: Jag gillar inte det färdiga, jag gillar vägen dit. Rörelsen framåt. Skissen – visualiseringen av idén. När jag ser på konst dras jag till de grova, skissartade dragen – oavsett om de är tecknade med penna, kol, olja eller fotografiska pixlar. Finlir och detaljer, hur ”hyperrealistiskt” och korrekt det än är, tråkar ut mig.

Jag vill att skrivandet ska vara en tillåtande hemmabas. Att det ska bli det igen. Ett verbalt skissblock, kravlöst, öppet, förutsättningslöst. Ett nyfiket utforskande, en upptäcktsresa.

Det borde inte vara så svårt…?

Att överväga vansinnet

Någonstans är det väl en mänsklig rättighet att ta egna beslut om sitt liv – till och med att ta dåliga, eller vansinniga, beslut. För att man kan. För att man är människa. För att ”rationell man” är en myt. Vi är inte rationella, vi är känslovarelser, hur mycket vi än försöker dölja den saken (särskilt när vi ”är bland folk”, i en eller annan mening).

”You don’t have a soul. You are a soul.
You have a body.” Källa: Okänd

Och även själar behöver näring, så är det. För den sakens skull behöver vi ibland göra irrationella, dåraktiga, oförnuftiga, okloka och vansinniga val. För att själens näring inte kommer från det rationella och förnuftiga – snarare tvärtom. Jag tror möjligen att för några av oss är detta kanske mer avgörande än för andra. Kanske. Jag vet ju inte hur det är att vara någon annan, men jag ser folk som verkar finna balans och harmoni i en inrutad och händelselös tillvaro som skulle ge mig näringsbrist och andnöd. Jag vet inte hur de gör – begriper inte – men tänker att de måtte vara av någon annan sort än jag, helt enkelt. För dessa individer kanske minusfällan (se föregående inlägg) inte är någon fälla, utan bara… en rationellt hållbar livsform…?

Allt det här låter bra, inte sant? Genomtänkt och klokt och välgrundade motiveringar. Näring = nödvändigt, det är ju till och med fullt rationellt. Förnuftigt rent av. Men vansinnet jag överväger är att återuppta mina studier, efter 3 års uppehåll. Det ÄR ett vansinne, även om det går fint att rationalisera kring det.

Det rationella argumentet är att det är en meningsskapande och därmed näringsgivande ”plusfaktor” i livspusslet – att befinna sig i lärande, utveckling, rörelse. Sen är det också är en krävande hobby i termer av tidskonsumtion, och därtill tärande i termer av adderat stillasittande utöver ordinarie arbetstid. Förstås.

Men guhjälpemig, jag överväger detta vansinne… För skojs skull. För kicken i att lära och utvecklas. För nyfikenheten. För att det jag jag känner igen mig i är det som reflekterar över och analyserar hur mänskliga mönster bildar samhällen, organisationer, relationer – inte bara attesterar, följer upp och rapporterar. Jag måste få göra båda. Jag måste få båda sidor att hänga ihop, bilda helhet – inte halvhet. Men vansinne är det.

Och så är det förstås det där med att motstå en smaskig litteraturförteckning…