Slaget om verkligheten

Människan skapar sin samtid genom att kontrastera den mot en dunklare och mindre utvecklad historia. På så sätt fyller den konstruerade historien en funktion för varje samtid.

Jag läser sällan om böcker, men just nu läser jag en gammal favorit i repris: Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla. Det är en tegelsten till akademisk essäistik om hur vi som samhälle konstruerar vår verklighetsuppfattning och hur det vi håller för sant och som ramverk för tolkning av nya händelser är en konstruktion redan från början, som låter oss slå dövörat till för allt som inte ”passar in”.

Jag antar att det akademiska är ett sätt för mig att förhålla mig distanserat till samtiden, där man ser tydliga tecken på hur olika narrativ ligger bakom händelser och ageranden som sker i världen just nu, på olika nivåer. Från krigsnarrativen till den skruvade logiken bakom terroraktioner till politiska strömningar som väljer vägar tillbaka till mörkare tider. Boken har några år på nacken, de sista konkreta händelser den tar upp är 9/11-attacken i USA och Breiviks attentat i Norge (i ett efterord), men den handlar ju egentligen inte om de konkreta händelserna, utan om de generella, sociala mekanismerna bakom.

Kapitlet jag läser just nu handlar om ”historiens återkomst”, och citatet överst är INTE hämtat ur boken, utan ur mina sammanfattande anteckningar. Men jag tycker att det är intressant och kanske viktigt att påminna sig om – att historien inte är en objektiv tidslinje av händelser i en kronologisk ordning, utan ett narrativ, konstruerat för ett syfte.

Man brukar säga att vinnarna skriver historien, det är så historien blir till. Vi vet väl alla idag att det är männens historia vi fått lära oss i skolan, kungarnas och kolonialmakternas – generationer av läroplaner bygger på denna den starkes rätt att skriva historien. Det är egentligen vad boken handlar om. Hur vi än idag lever våra fäders (i bokstavlig mening) historia, genom hur vi tolkar händelser i nuet. Ingenting kommer från ingenstans, allt bygger på historiska rötter – och hur vi omkonstruerar dem idag.

Historien är ett verktyg, hur tillåter vi att den används för att styra oss och våra tankar idag?

Kaos är inget virrvarr…

Ordnung ist nicht das Gegenteil von Chaos. Und Chaos ist kein bedrohlicher Wirrwarr, sondern ein noch nicth entdeckter Spielraum des Möglichen.

Norbert Bolz, Das kontrollierte Chaos. Vom Humanismus zum Medienwirklichkeit

Ordning är inte motsatsen till kaos. Och kaos är inget virrvarr som hotar ordningen, utan en ännu inte upptäckt spelplats för det möjliga. (Mitt försök till översättning/tolkning.)

En blogg med ett eventuellt existentiellt syfte

Igår betalade jag den årliga räkningen för webbhotellet den här bloggen vilar på. En hundring i månaden, samlat till en årsfaktura är trots allt en fyrsiffrig utgift – och den får mig alltid att fundera över nödvändigheten, rent av syftet med att ha en blogg när jag inte säljer eller ”konverterar” något, eller överhuvudtaget har något affärsintresse att mediera med mina ord. Jag delar inte ens länken till de få inlägg jag gör i sociala medier. Några få tappra själar hittar dem ändå (❤️ till er), men om ”grejen” med en blogg är att bli läst eller ”sprida ordet” eller något ditåt, gör den här bloggen inte det den ska.

(Och dess innehavare är inte tillräckligt intresserad för att få det att hända heller.)

Men, för att läsa av min egen inre barometer, tycker jag nog att jag knotade något mindre om den där dryga tusingen som skulle ut än jag brukar göra – och hur som helst, här sitter jag ju nu. Kanske borde jag försöka dela webbhotell med någon – jag menar, ett webbhotell lär ju rymma flera bloggar/sajter. Men då måste jag ju nånstans erbjuda nån form av administrationsservice, och nej – det kommer inte att hända. Jag får ta min årliga ekonomiska lavett som det kommer. Och gruffa om det en stund i bloggen. Same procedure every year, James.

(Men vem vet hur ekonomin och världen ser ut om ett år? Tomorrow is a promise to no one.)

Jag hade en tanke för några månader sedan; att skriva en memoar. När min mamma dog, i det känslomässiga kaoset efteråt, vet jag att jag letade efter något, en skriven reflektion/självreflektion, ett eftermäle, något med hennes röst. Men mamma var inte en person som skrev sådant – det visste jag ju. Men någonstans tänker jag att jag är, eller skulle kunna vara det. Borde jag därför göra mig till det? Är det en potential att sträva att uppfylla? Kanske. Fast jag är inte säker på att mina barn är personer som skulle leta efter det.

(Å andra sidan är jag inte heller säker på att de inte är det. Eller kommer att bli det.)

Hursomhelst – jag har 25 års anteckningsböcker sparade, och ägnade en gräsänkehelg i vintras åt att gå genom dessa. Nej, jag läste inte allt, gjorde snarare stickprover och tidssorterade dem. Det mesta var, uppriktigt sagt, skit. Ingenting jag vill kännas vid, eller ser något potentiellt värde i. Vardagsgnäll, krämpor och jobbigt på jobbet. Om jag söker efter uttryck för någon slags existentialism, så är det inte där den finns. De böckerna kan med gott samvete brännas på bål.

(Förutom det där med koldioxiden då. Hur mycket koldioxid frigörs genom förbränningen av femton-tjugo kilo anteckningsböcker?)

Däremot kan den (existentialismen) finnas här. Och i mina tidigare bloggar. Här har jag genom tiderna ändå gjort någon slags filtrering för publik läsning. Ibland roar jag mig med att gå tillbaka i bloggtexterna, och tycker inte att de är så pjåkiga ändå. Några av dem får mig att reflektera på nytt. Det finns inget att skämmas så värst över, i alla fall. Men även bloggarna spänner över tjugotalet år – de behövs filtreras. Sammanställas.

(Sen kanske jag kan stänga bloggen, sen kanske den faktiskt gjort sitt.)

Att söka sina ord I

Ett vitt ark; papper eller digitalt, spela roll.
Vitt och tomt, ännu tyst, väntande.

Vem är jag inför detta tysta? Vem kan jag bli? Vilken rätt har jag, att ens tänka tanken
att jag ska fylla tystnaden, att jag har något att fylla den med?

Länge kunde jag fnysa åt det där, rätten var självklar, given.
Så är det inte längre.
Tåg har gått, vatten flutit under broar,
sikten framåt minskat från en evighet till ett ynka ögonkast.

Nu grinar det åt mig, arket
Tomheten, tystnaden.
Och inom mig
grinar något tillbaka, allierad
med tvivlet.

Ord alltför laddade att närma sig.
Ord alltför skrämmande att yttra,
ens för mig själv,
ens i tystnaden på ett vitt papper.

Dikt.
Ord. Mina.
Vill. Kan. Får.
Nu.

Döden, döden.

Jag vänder blad.
Anade aldrig att
tystnad var så tungt.

Gott nytt allt

Och så är det här – det nya året. Året då allt ska ske, allt ska förändras, allt ska… jag vet inte ens. Kroppar ska tränas och trimmas, hem ska rensas och städas, liv ska renoveras och förnyas. Nyårets kranka blekhet och krav stirrar en i ansiktet så snart raketerna gnistrat klart och champagnen bubblat sig ner genom strupen…

Jag älskar känslan av året ger en ny, fräsch start, att allt är möjligt – men har svårt att balansera mellan krav (som jag tycker att jag har mer nog av utan att ställa fler på mig själv än absolut nödvändigt) och navigering (utan vilken det är svårt att komma någon vart överhuvudtaget). Det är befriande att kunna ge sig själv en nystart – hur ytligt och konstruerat det än är. 1 januari är en dag som vilken dag som helst – egentligen. Men om vi gör det till en dag för nystarter, så blir det ju det. Kruxet blir att inte drunkna i prestationskrav, för vem tusan blir lyckligare av det…?

(Så handlar allt om att bli ”lycklig”? Ja. Vad annars? Vad nu det betyder – men det ÄR väl det som betyder något, eller hur?)

En av de bästa sakerna med förra året var att jag fick en dröm. Det kanske mest är en fantasi, vad vet jag – men en dröm är en riktning. Att bara veta vad man INTE vill ger ingen riktning, bara…rastlöshet. Och den rastlösheten har varit min kompanjon länge nu. Det riktningslösa sökandet, det rotlösa rotandet, den vilsna demonen nafsande i bakhasorna, skrämd och frustrerad. Den genererar så mycket energi, men den energin måste kanaliseras – annars gör den mer skada än nytta.

Men jag har ägnat alltför stor del av mitt vuxna liv åt att göra upp med tillvaron som målsökande prestationsrobot för att vara beredd att gå den vägen igen. Det finns andra sätt att navigera. Det måste det. Och är det någon som kan hitta dem så är det jag. Det är en hisnande jantebefriad tanke, men den är sann. Det är sådant jag är bra på. Hitta nya sätt att göra saker på, navigera, få saker att funka på andra sätt än de man tar för givna. Sätt som inte har sönder folk – inte ens en själv, fast det kanske är den person åtminstone jag tenderat vara mest vårdslös med.

Men alltså: Riktning. Det är viktigt. För att energi som inte kanaliseras förtär. Energi som vet vart den ska, kan skapa vad som helst.

***

Jag gör inga löften, sätter inga ambitioner för mitt skrivande/bloggande. Är det roligt skriver jag, om inte gör jag något annat.