”I am a fighter and not a quitter!”

Liz Truss ord, under hennes fåfänga (i skrivande stund redan misslyckade) försök att behålla premiärministerposten i Storbritannien i veckan som gick, ringer i öronen. Jag ger inte mycket för Tory-politik, och tonläget i brittisk politik ter sig för mig till lika delar rent skrämmande och som ett stort skämt – härskartekniker dragna till sin yttersta spets och satta i system, på högsta politiska nivå. Demokrati? Ja, på pappret. I praktiken? Jag vet faktiskt inte…

Men i Truss ord ringer något så oerhört mänskligt.

Vi människor älskar goda historier om hur David övervinner Goliat, hur den svage överlistar övermakten mot alla odds, inte sällan genom att ha rätten på sin sida – det godas rätt, ljusets rätt. Dessa berättelser triggar igång våra inre belönings- och välmåendesystem, som doserar ut dopamin och serotonin i sköna kickar som får oss att tro på livet en liten stund igen.

Men verkligheten? Verkligheten talar vi tystare om. Vi föredrar våra berättelser, våra narrativ.

För verkligheten handlar inte sällan om hur den svages röst bryts för makten, hur desperationen lyser i både ögon och ord: ”I am a fighter and not a quitter!” Oavsett politiken, känner jag starkt för den människa som lyser fram i orden. Människan mot verkligheten är en betydligt osnyggare kamp än människan i narrativet. Framgångsutsikterna betydligt magrare i en värld som inte behöver vara rimlig, inte behöver följa en logik eller ett narrativ. Som bara sker, utan manus.

***

Verkligheten är inte en berättelse, en god historia. Berättelser är det vi skapar för att ge mening åt verkligheten, men de kan också få oss att se åt fel håll – missa verkligheten, fast den pågår mitt framför oss. Få oss att agera på narrativet, och så småningom låta oss överrumplas av verkligheten. Vi måste veta skillnad – vilka berättelser som bär oss framåt i verkligheten och vilka som leder vilse. Vad som är verkligt och inte.

Och allt som är verkligt är detta: Vad vi är och vad vi gör. Vad jag är, vad jag gör, är verkligt i mitt liv. Vad du är, vad du gör är verkligt i ditt. Allt annat är narrativ.

Välj noga vad du tror på, och vad du agerar på.

Om rikedom och nyöppnad diktning

Vad jag älskar mest med min bokhylla är att där finns allt, fast den inte är så väldigt stor (litet hus och jag är den enda som läser). Icke-läsande människor kan ibland ställa frågan: ”Har du verkligen läst alla de här böckerna?”, misstroget som en gammaldags småskollärare vid ett läxförhör. Nej. Det är väl klart att jag inte har…? Böcker jag läst gör jag mig ibland av med, alldeles frivilligt – de kan ha gjort sitt, och få resa vidare utan mig, på ett eller annat sätt.

(En del böcker behåller jag förstås, och läser om. Eller tänker att jag ska läsa om. En del böcker köper jag först när jag läst dem; låneböcker jag måste äga eller eböcker jag måste äga på papper…)

Men mest av allt är min bokhylla potential. Möjliga, framtida läsupplevelser, lärdomar, kunskap – de finns där, hela tiden, nära och lockande i vardagen. En närvaro av ett magiskt Annat, när vardagen mest känns som ett grötgrått ekorrhjul.

Jag är rik, för jag har hela världar, bara en armlängd bort.

***

Denna vecka har Tomas Tranströmers I arbetets utkanter varit min ciceron och reskamrat. Idag, första morgonen hemma igen, med egenlagat kaffe och kaminbrasa; fick den sällskap av mera Tranströmer – toppat med några Kristina Lugn – efter reportaget i förra helgens Babel om hennes postumt utgivna dikteftermäle. (Den har jag dock inte hunnit skaffa. Än.)

I ett helt annat sammanhang mötte jag även en annan läsares urval och tolkningar av Tranströmers diktning, en tolkning av den andlige Tranströmer och vad han har att säga till oss grötgrå vardagsmänniskor som ibland har svårt att hitta ner i de djupare lagren av liv och varande. Dessa tolkningar öppnade Tranströmers dikter på ett nytt sätt för mig och fick mig att vilja läsa mer än endast de tidigare outgivna utkasten och skisserna från I arbetets utkanter.

Så. Nu sitter jag här med mitt kaffe och min boktrave. Och är lycklig.

I döda poeters sällskap

Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.


Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.

Memento mori, memento vivere

Jag är ledig. Höstsemester, en ny tradition – en fortsättning på förra årets roadtrip-retreat, den första i sitt slag. Nu tänker jag att jag ska göra det här till en vana. En vecka varje höst, för me-myself-and-I; för natur och kultur och att bara köra genom den färgsprakande vackerheten som är den tidiga höstens signum med sin förmåga att ta andan ur en, även genom en vindruta i en rullande plåtburk.

Och mitt i detta upplevande, rekreerande, levande och upplevande, återhämtande och upphämtande av inspiration och livsandar – mitt i detta får jag veta att en ungdomsvän har dött. En av dem jag hängde med, dagligen, under hela gymnasiet. Jämnårig med mig – ingen av oss har/hade ens hunnit fylla 50.

Siffran femtio, i det här sammanhanget, gör mig kluven. Å ena sidan är man onekligen vuxen, vare sig det känns så eller ej, när man närmar sig femtio. Lika onekligen har man gått in i en andra halvlek – sannolikt kommit en bit in i denna halvlek. Uppvärmningen är tveklöst över – nu är det allvar. Och sen: Snopenheten över att denna andra halvlek kan ställas in. Bara sådär. Plötsligt uppenbarar sig den andra sidan: litenheten inför evigheten. Hon är borta – för alltid. Alltid och alltid och alltid. Med skratt och skoj, smilgropar och allt. Inför detta ändlösa alltid ter sig 50 år som en hastig vindpust, vuxenheten som ett stort, cyniskt skämt.

Jag minns henne med ett stort, stort leende och full av skämt och galenskaper. Jag minns glädjen, jag minns skratten. Hon var en av de bästa, en av dem som var på riktigt, redan då och fast vi var unga och ingen av oss torr bakom öronen. Men vi tappade kontakten. Vi hittade varandra på nytt via sociala medier, men inte på riktigt. Det fanns inte tid, inte ork att återknyta på allvar.

Och nu är det för sent.

Jag vet att man inte hinner allt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan, lever så gott vi kan fast det inte är så himla lätt alla gånger. Att vi inte alltid räcker till – för allt, för alla, ens för sig själv. Känna skuld är meningslöst. Skuld kan inget annat än förlama – vad skulle bli bättre av det? Jag känner sorg, för hur tingen blir ibland. Ett och annat ”jag önskar” skimrar till mellan verklighetens förtöjningar. Men vad kan jag göra – nu? Fortsätta göra så gott jag kan, med den tid jag har – nu med ytterligare en sorgetråd invävd i livet som påminner mig om döden, följeslagaren.

Döden är den eviga, livet ögonblicket.
Så varför lever vi som om det vore tvärtom? Som om det alltid kommer att finnas ett ”sen”?

Memento mori, memento vivere.
Kom ihåg att du ska dö, så att du också kommer ihåg att leva.

Duktig idiot

I går kväll smidde jag stora planer.
I morse gjorde jag som vanligt.


Okänt ursprung

Fast i mitt fall var det i morse jag smidde de stora planerna jag nu skräms av och ryggar tillbaka för. Jag drömde om Inktober och NaNoWriMo, stora kreativa projektjippon som går av stapeln världen över i oktober och november. Jag brukar komma på det några dagar eller någon vecka in i månaden – och känna hjärtat först ta ett skutt av iver, för att sedan sjunka som en sufflé då jag inser att jag inte har tid, för jag har så mycket på jobbet, arbetstoppen som aldrig tar slut, den har pågått sedan 2019. Eller möjligen sedan 1996, det beror på hur man räknar.

Själv räknar jag helst så lite jag kan, jag vill inte veta – tvärtom. Jag vill glömma. Jag vill glömma allt, tid och rum, bara skriva – någon annans liv. Mitt eget är jag mest led på; been there, done that – got the tshirt. Den är urtvättad och fläckig, tunnsliten över axlarna.

De säger att 50 är det nya 40, kanske är det min stundande 50-årskris som börjar pocka på? Jag vill bara inte att livet ska ha handlat om att ha varit duktig på jobbet. Sen, efter. Att allt annat, allt jag ville, allt jag brann för, allt som var jag, ska bli det jag aldrig hann. ”Men hon var åtminstone duktig på jobbet.” En duktig idiot.