Gott nytt allt

Och så är det här – det nya året. Året då allt ska ske, allt ska förändras, allt ska… jag vet inte ens. Kroppar ska tränas och trimmas, hem ska rensas och städas, liv ska renoveras och förnyas. Nyårets kranka blekhet och krav stirrar en i ansiktet så snart raketerna gnistrat klart och champagnen bubblat sig ner genom strupen…

Jag älskar känslan av året ger en ny, fräsch start, att allt är möjligt – men har svårt att balansera mellan krav (som jag tycker att jag har mer nog av utan att ställa fler på mig själv än absolut nödvändigt) och navigering (utan vilken det är svårt att komma någon vart överhuvudtaget). Det är befriande att kunna ge sig själv en nystart – hur ytligt och konstruerat det än är. 1 januari är en dag som vilken dag som helst – egentligen. Men om vi gör det till en dag för nystarter, så blir det ju det. Kruxet blir att inte drunkna i prestationskrav, för vem tusan blir lyckligare av det…?

(Så handlar allt om att bli ”lycklig”? Ja. Vad annars? Vad nu det betyder – men det ÄR väl det som betyder något, eller hur?)

En av de bästa sakerna med förra året var att jag fick en dröm. Det kanske mest är en fantasi, vad vet jag – men en dröm är en riktning. Att bara veta vad man INTE vill ger ingen riktning, bara…rastlöshet. Och den rastlösheten har varit min kompanjon länge nu. Det riktningslösa sökandet, det rotlösa rotandet, den vilsna demonen nafsande i bakhasorna, skrämd och frustrerad. Den genererar så mycket energi, men den energin måste kanaliseras – annars gör den mer skada än nytta.

Men jag har ägnat alltför stor del av mitt vuxna liv åt att göra upp med tillvaron som målsökande prestationsrobot för att vara beredd att gå den vägen igen. Det finns andra sätt att navigera. Det måste det. Och är det någon som kan hitta dem så är det jag. Det är en hisnande jantebefriad tanke, men den är sann. Det är sådant jag är bra på. Hitta nya sätt att göra saker på, navigera, få saker att funka på andra sätt än de man tar för givna. Sätt som inte har sönder folk – inte ens en själv, fast det kanske är den person åtminstone jag tenderat vara mest vårdslös med.

Men alltså: Riktning. Det är viktigt. För att energi som inte kanaliseras förtär. Energi som vet vart den ska, kan skapa vad som helst.

***

Jag gör inga löften, sätter inga ambitioner för mitt skrivande/bloggande. Är det roligt skriver jag, om inte gör jag något annat.

’Tis the season… Årsreflektion 2021

Det är dyra årsreflektioner de här, när de är det enda – mer eller mindre – jag använder bloggen till att skriva. Jag har redan länge funderat på värdet att fortsätta med den här bloggen, de funderingarna lär fortsätta 2022. Men ’tis the season för årsreflektioner och var skulle jag skriva den om inte här?

Förra året skrev jag nog inte ens någon reflektion alls ens, 2020 var ett år alltför miserabelt för beskrivningar. Och någonstans våndas jag lite för att dela den här reflektionen, det är ju ändå nyårsafton, en dag för fest och glam och idel glitter – men det är inte den sortens reflektion jag gör i år. Jag har haft ett helt okej år, det har tagit mig till en avsevärt bättre plats än var jag var för ett år sedan – men inte fan har det varit särskilt glittrigt…

En väsentlig del av 2021 handlade mest om att röra sig bort från 2020, att lägga tid mellan det som är och det som var. Tid läker inga sår, men distans är en smärtstillare – som två Alvedon för själen. Följaktligen: Under första halvåret åkte jag mest med, skrapade ihop mig, fick upp styrfart. I maj strödde vi mammas aska i havet, som hon önskat. Det var vackert och smärtsamt sorgligt och saknaden revs upp igen – men jag föll inte, jag stod kvar.

Från sommaren och framåt har det varit mer av… resning, och lite revansch. Inte mot döden eller sorgen förstås, på dem biter inga ynkliga nafsanden med imaginära tänder. Men mot andra käftsmällar 2020 hade att bjuda på. Jag gick in i 2021 med en önskan: Att året skulle väcka mig ur mardrömmen jag hamnat i. Och på det har 2021 förvisso levererat, men smaken i min mun är fortfarande åtminstone delvis bitter. Nu önskar jag att 2022 ska ge mig lite sötma, viska: ”I would have you smile again” och ta mig bortom de senaste årens krav på mod, resiliens och uthållighet. Jag kan allt det där, det vet jag nu. Jag klarar vad som helst. Men jag är förbannat trött på att ”klara”, jag önskar mig glädjen och lättheten tillbaka.

Vad mer kan sägas om 2021?

Böcker och läsning

En bra grej var att jag läste mycket i år, mer än jag gjort på flera år. Jag startade året med en läsutmaning på Goodreads på 12 böcker, och motiveringen ”en i månaden ska jag väl klara, med lite extra lästid på semestern”. Men sen förlängde jag utmaningen flera gånger om, och året slutade på hela 31 lästa böcker – av mycket varierande omfattning, men ändå.

Och knepet har varit lite fusk, att jag retirerat till en läsform jag egentligen inte gillar (eller strängt taget anser är läsning överhuvudtaget): Ljudböcker. Det började med radioföljetonger från P1, som jag lyssnade på under mina promenader: Dörren av Magda Szabo, uppläst av Julia Dufvelius och Händelser vid vatten uppläst av… ja, vem var det… Rolf Lassgård? Minns inte längre – inte lika starkt uppläsarintryck som av Dufvelius i alla fall. Och inte tycker jag att det gills som läsning – egentligen. Men jag får åtminstone en dos berättelse som näring för själen, även när jag inte har tid och hjärnkapacitet att läsa ”på riktigt”.

Bästa böckerna 2021? Tja, de här kanske:

  • Väggen av Marlen Haushofer
  • Nya människor i fel ordning av Jonas Karlsson
  • Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki
  • Dörren av Magda Szabo

Kreativitet

Jag kom av mig i mitt tecknande, någonstans i klivet mellan att rita av fysiska saker framför mig och att rita människor och saker från huvudet/fantasin. Men jag har gjort lite framsteg i mitt digitala vektorritande i alla fall. Gjorde den här dekalen till mitt team på jobbet, och blev väldigt nöjd – även om den bara är en enkel form och lite skuggningar. Ett tacksamt projekt som gett mersmak – men också lätt hänt att härifrån gå på lite för svåra projekt, har jag märkt…

Det jag tittar på mest just nu är det som kallas character design, dvs att designa karaktärer – ofta för animerad film eller manga, vilket gör att jag tycker att det är svårt att hitta källor som inte är väldigt snävt vinklade mot en viss slags hjältefigurer eller manga/anime-stilen (som jag personligen alltid haft svårt för). Men jag ska väl hitta något som tar mig vidare, tänker jag. Var ute i förrådet igår, i syfte att rensa – men hittade en bok illustrerad av Ilon Wikland som jag ska titta närmare på, och en av Björn Bergenholtz, som skrivit om ”Mormors lilla kråka”, med illustrationer jag tycker om.

Foto har jag inte alls ägnat mig åt i år, även om jag tog mig för i början av året att lägga upp alla/många av mina tidigare foton i ett Adobemoln för att kunna härbärgera dem alla. Det känns bra att ha dem där, men uppriktigt sagt är det för stor massa för att vara riktigt hanterbart, så jag behöver hitta ett sätt att ta mig genom dem och filtrera. SEN kanske jag kan börja roa mig med att generera nya bilder igen… Eller – genererar dem gör jag ju, med telefonen. Men att även ta hand om dem, inte bara knäppa-och-lagra.

Studier

Det kanske dummaste jag gjort i år, var att börja plugga igen. Sociologi, på B-nivå – fortsättningen på mitt ledarskapsprogram som jag haft studieuppehåll från sedan 2018. Och det är urbota dumt, därför att det finns verkligen ingen tid eller kraft till prestationer bortom vad arbetet kräver, men… ”It seemed like a good idea at the time”, och jag har lärt känna trevliga människor i den klass jag nu läser med. Jag har två år kvar på halvfart för en kandidatexamen i sociologi med inriktning ledarskap (eftersom ledarskap i sig inte är ett kandidatämne), och planen var att ta ett år i taget med studieuppehåll emellan för att kunna ta ner tempot till kvartsfart. Men nu tar det uppriktigt sagt emot att kliva av, just eftersom jag kommit in i en trevlig och inkluderande klass med många bra och intressanta personer att lära med och av. Men klokt var det inte…

(Dessutom är jag extremt kritisk till utbildningskvaliteten, som sjunkit långt under tidigare modesta nivåer, bara på de 3 år jag haft studiepaus. Det är nog det allra största hotet mot min studiemotivation…)

Hälsa

Jag har fortfarande inte haft Covid. Det är väl snart en grej i sig, att ha klarat sig utan under hela pandemin. Eller så blir jag bara sist ut, det är ju inte över än… Jag har inte heller varit så mycket som förkyld sedan 2019, så jag antar att när jag väl trillar dit så småningom, blir jag väl dunderförkyld och däckad i en tredjegradens man-cold…

Däremot har jag INTE blivit fit och sund med hemarbetets frihet och disponibla tid för hemmaträning – tvärtom, jag har tyckt att det varit svårt att få till hemmaträningen så att den funkat på något effektivt sätt och inte bara blivit sporadisk och slumpartad. Inte heller med hybridarbete växlande mellan kontoret och hemma blev någor riktig ordning på träningsrutinen, även om jag kom iväg till gymmet ett par gånger. Pendlingen i sig tog stor kraft – fattar inte hur jag orkade pendla 5 dagar i veckan förut – och även om jag i princip går förbi gymmet på väg till bussen hem, var de få stegens omväg alltför ofta övermäktiga. Däremot tyckte jag att det var kul när jag väl var där, så det är väl ett gott tecken ändå.

Golfsäsongen blev en totalflopp – kom inte ut mer än ett fåtal gånger, och det känns som om jag glömt allt och skulle behöva börja om från ruta 1 igen. Överväger allvarligt att ta några lektioner innan nästa säsong, för att slippa bli den mänskliga karikatyren av kolerisk golfare som kastar klubborna i närmsta damm när svingen inte funkar…

Hoppas du är smal – del 4

Jag läste en artikel idag: ”Judith Butler, rödstrumpan och dragshowartisten” av Nina Björk – om genus och könsordningen som kommer före själva identitetsbegreppet. Innan vi kan vara någon alls, måste vi tilldelas ett kön – ett genus, som tilldelar våra biologiska könsdelar en betydelse som är alltigenom konstruerad, inte har med vare sig fortplantning eller biologi överhuvudtaget att göra.

En bra och intressant artikel, läs den.

En sak som fastnade hos mig är det Butler kallar ”misslyckandets revolution”. Eftersom könsordningen kommer före vår själva identitet, och före själva språket vi frestas att försöka prata oss till en förändring med – gestaltar vi vårt tilldelade kön i varje handling, varje ord. Enda sättet att bryta ordningen är genom att misslyckas. Misslyckas med att agera Kvinnan, misslyckas med att ens försöka uppnå Idealet.

Piece of cake. Eller…?

Så många kvinnor jag känt och mött och ser omkring mig, strävande efter perfektion, mätande sitt människovärde med denna förbannade duktighet. Vi har pratat om ”duktig-flicka-syndrom” i vadå – 20 år? 25? Ännu längre? Vi pratar, men hur långt har vi kommit? Med att vara mindre duktiga? En meter? En enda liten jävla millimeter…? 

Vi kan göra så mycket, få så mycket att hända. Men när det gäller flickors och kvinnors relation till sin egen prestationsförmåga kan jag inte säga att jag ser någon förändring över huvudtaget. Vi piskar oss själva, och varandra, lika skoningslöst som alltid, jagade av skräcken att misslyckas, att vårt bästa ändå inte ska vara bra nog, kunna mäta sig med Idealet, perfektionen.

Judith Butlers frö till förändring i Nina Björks artikel är misslyckandets revolution, och det låter så förledande enkelt. Bara att inte vara så förbannat duktiga på att lyckas hela tiden, bara våga misslyckas med att uppnå idealet ibland. Men jag tror att just det kanske är det absolut svåraste man kan begära, åtminstone av en generation som fostrats till att mäta sig med perfektionen.

***

Mina tidigare inlägg i serien Hoppas du är smal har handlat om mina erfarenheter av ätstörning. Men ätstörning handlar ytterst om kontroll, prestation och perfektionism. Därför fick detta inlägg ingå i serien även om det konkret sett inte handlar om ätstörning. Kanske kunde hela rasket ha hetat ”Hoppas du är perfekt” istället…?

Ett steg närmare vansinnet

Så är det då gjort. Det vansinniga steget taget. I höst blir jag deltidsstudent igen, trots en arbetssituation jag inte skulle önska min värsta fiende (om jag nu haft en). Kursen är en B-kurs i sociologi, på distans och halvfart.

Jag tänker att jag kommer behöva utmana mig själv att vara energieffektiv, snarare än söka spänning och nya vinklar – välja de kanske något mer enkla vägarna. Låta tidigare litteratur vägleda och informera senare arbeten, snarare än gå min egen nyckfulla nyfikenhets väg och behöva börja om från scratch med ny litteratur. Jag behöver vara lite mer pragmatisk än jag varit tidigare. Sträva efter att göra saker lite lätt för mig. Ta mig över ribban med lite mindre högtflygande marginaler, ju mindre dess bättre.

Men jag hoppas att det också ska bli kul. Jag har saknat lärandet. Det är en del av mig – även när det innebär hårt arbete. Att arbeta hårt UTAN tillräcklig utväxling i form av lärande och utveckling, är bara utarmande och tärande. Lärandet är det som ger energi, även om det också kräver insats och arbete.

Kurslitteraturen jag skrev om tidigare i våras visade sig vara från en inaktuell kursplan (som universitetet fortfarande har upplagd på sin webb), men jag har i alla fall EN bok med mig av den kommande kurslitteraturen: Den sociologiska blicken av Randall Collins. Det är en trevlig, semestervänlig introduktionsbok i att tänka sociologiskt (vilket väl är titeln på en annan sociologiklassiker – Goffman…? Berger…?), utifrån vissa grundläggande utgångspunkter. Jag tror att första delkursen är en allmän introduktion – vilket är begripligt utifrån min egen ingångsvinkel: Jag kommer från ett 4-årigt ledarskapsblock, vari en termin tillgodoräknas som sociologi, men egentligen inte kan urskiljas ur helheten av ledarskaps- och organisationskurser. Men hur motiverar man en ny introduktion på B-nivå för de studenter som kommer direkt från A-kursen…?

Efter det kommer en kurs som handlar om arbetslivssociologi, och som har en huvudbok som handlar om ”Precarious lives” och otrygghet i arbetslivet i rika demokratier – dvs hur otryggheten vävs in i moderna anställnings- och arbetsformer, så att ett nytt ”prekariat” skapas. Intressant, men lite svårrelaterat för en som arbetar i offentlig sektor och sannolikt kommer att fortsätta med det.

Därefter en metodkurs (hu) och B-uppsats – det är här mitt eget ansvarstagande behöver komma in i bilden. Kan ju få svårt att hitta uppslag att utforska prekariatet inom statlig sektor, men kanske kulturella ritualer inom den myndighet jag arbetar inom? Eller vad brist på gemensamma ritualer får för konsekvenser för meningsskapande och gemenskap i större organisationer med stor verksamhetsdiversitet? Vi väl se.

Om en resa till tystnad och tankar

Jag går omkring och funderar på att göra en liten resa.

Det ska vara till hösten, när allting är som vackrast och naturen bjuder fram sina allra starkaste färger och prakter inför vintern – i steget mellan september och oktober. Bara jag, det är det som är grejen.

Det hela började för många år sedan, när en kollega berättade om sina upplevelser av en veckas retreat, med tystnad och sig själv som enda sällskap. Det fanns andra människor där – men alla kom i samma syfte. Man åt sina måltider tillsammans, rörde sig i gemensamma utrymmen – men allt under tystnad. Hon beskrev det som en sådan befrielse, att bara vara i denna tystnad. Jag tyckte att det lät fantastiskt – nästan alltihop. Det var väl bara det där med det gemensamma upplägget, måltider med andra – ofriheten i att ändå någonstans vara beroende av andra…

Åren gick – jag funderade på det där ibland, men det blev inte av att jag åkte någonstans. Jag sökte tystnad och egentid på andra sätt – jag hade små barn och det passade inte riktigt in i livet just då. Sedan kom åren i Hamburg, då jag hade gott om tid och utrymme för mig själv, utforskande staden omkring mig. Då fanns inte behovet riktigt.

När vi kom tillbaka till Sverige och jag fortfarande pluggade vid sidan av jobbet, gjorde jag då och då resor för mina studier. De resorna fick lite samma funktion – förutom att där också fanns dimensionen av spännande och givande möten och samtal med nya människor jag annars aldrig skulle ha mött, utöver tid för reflektion och stillhet. Jag tror att de resorna väckte tanken på nytt: Retreat. Några dagar i tystnad och i mina egna tankars odelade sällskap.

Nu har jag blivit äldre, och känner mig ganska komfortabel i att veta vad jag vill och behöver. Ett arrangerat retreat, om än i den allra vackraste och tystaste norrländska skog, är inte det jag vill. Det gör mig beroende av andra, att passa tider, hålla till godo med mat jag inte valt själv. Småsaker, men syftet är att för några dagar helt bryta mig fri och bara vara, på egna villkor.

Jag tänker mig istället en roadtrip. Det blir lite lika delar retreat, memory lane och ett sätt att ”resa i min mors minne”. Mamma älskade att köra bil. Jag var inte mer än 4 år när hon fick sitt körkort, och jag förstod väl inte direkt vuxnas känslor och bevekelsegrunder då, men jag minns det tydligt nog för att i efterhand förstå hur stort det var för henne. Friheten – bakom en ratt. Jag vet inte hur många gånger hon sa ”Kom så kör vi ut en sväng!” – och så åkte vi. Okörda vägar, utan mål. Det var fina stunder, enkla. Men jag har själv aldrig gjort mycket av det där, för egen del. Mest ”brukskörning”, transport från plats A till plats B. Men när jag kör själv, och långt, då infinner sig en viss känsla. Och det är den som gör att jag tänker att min retreat ska vara en roadtrip.

Jag tänker också att resan ska gå till Skåne. Till mina rötter, som jag sedan lämnat sedan så länge att jag knappt vet vad de betyder längre. När vi flyttade till Stockholm (-98) kände jag mig omedelbart hemma i staden. Med tiden och familjen har vi flyttat till en norrförort – där jag har svårare att känna mig riktigt hemma. Lyckas inte etablera någon relation med platsen där jag bor – jag bara bor där. Nu efter pandemin vet jag inte längre om jag har någon relation med Stockholm heller – kanske började den relationen vittra redan när jag bytte jobb och lämnade Söder för Kungsholmen, som jag har förbannat svårt för.

Skåne har jag inte egentligen haft någon relation med på 20 år – räcker det ens? Snart 30 år sedan jag i allt väsentligt flyttade därifrån, även om jag flyttade tillbaka en kort period efter högskolan. Samtidigt känner jag, när jag är där, att det vaknar något i mig. Minnen, känslor – rötter…? Kanske. Det är väl kanske det som är temat för resan – att ta reda på. Eller åtminstone: Ge mig tid att vara i de där minnena och känslorna, bara jag själv.

Samtidigt vill jag inte bara gå i gamla fotspår – jag vill även upptäcka nytt. Kanske just för möjligheten att göra trakten min igen. När jag tänker på vad jag vill göra under resan tänker jag på att gå en promenad i en höstskrudad Rövarekulan – naturreservatet som var min barndomsskog, med tipsrundor och korvgrillningar med skolan, familjeutflykter och en självklar närvaro som ”skogen” då jag växte upp. Men jag tänker också att jag vill promenera längs med havet – havet är min mammas, men stranden jag väljer kanske blir mitt eget val, en jag aldrig besökt tidigare.

Och så vidare. Ett pärlband av utflykter och upplevelser, gamla som nya.

Jag tänker också att jag kan förnya själva resan ner. E4:an är väl inte den enda väg som förenar Stockholm med landets södra delar. Kanske kunde jag resa längs med kusten, eller varför inte åka längs Vätterns andra sida – västsidan, som jag bara sett som en dimmig horisont på andra sidan sjön. Google säger att det inte ens blir så värst mycket längre. Helst skulle också resan förses med några upplevelser. En vacker rastplats, en okänd sevärdhet längs vägen. En bod för konsthantverk eller en plats att ta bilder av.

En retreat – på mitt sätt.
Ja, jag tänker att jag vill göra en sådan resa.