Jag växte upp med Sveriges radios och SVT:s adventskalendrar, möjligen någon ytterligare med bilder, någon enstaka gång en chokladkalender – och EN gång en paketkalender som måste ha kostat en smärre (eller inte ens så liten) förmögenhet.
Att de vuxna skulle öppna luckor från första till tjugofjärde december var inget som någon tänkte på. Det fanns nog inte ens på kartan. Julkalendrar var en barngrej.
Numera fylls butiker och nätreklam med vuxenkalendrar i ständigt nya varianter. Det är lyxiga chokladkalendrar, lakritskalendrar, novellkalendrar, kulturkalendrar, tekalendrar, ostkalendrar, rabattkalendrar, sexleksakskalendrar, skönhetskalendrar och guvetinteallt… Jag är en sucker för mördande reklam, så visst började även jag fundera över hur jag skulle vilja räkna ner till jul och om jag inte möjligen ”var värd” någon fin kalender med överraskningar varje dag… Däremot är jag lite snål – i synnerhet i en period då julens fröjder ändå genererar en massa utgifter – så därmed blev det ingen köpekalender i år heller.
Jag funderade istället över vad adventstiden handlar om. Advent betyder väntan, fick jag lära mig i kyrkans barnkör – väntan på julafton då Jesusbarnet föddes i sin krubba i Betlehem. Och vad gör man medan man väntar?
Jag kom fram till att advent blir en fin tid att reflektera, och så gjorde jag en adventskalender som sträcker sig över hela december, med reflektionsfrågor om livet, året som gått och tiden som står för dörren. Var jag står och vart jag vill. Vad har hänt, vad händer nu – och sen då? Det var en bra grej. Varje morgon har jag slagit mig ned med en kopp kaffe, min kalender och en skrivbok, satt reservoarpennan mot pappret och låtit tankarna flöda kring dagens fråga. En liten andakt om livet, och hur jag vill att det ska levas. Hur väl jag lyckats med den saken det här året, och hur jag tänker att jag kan göra nästa år. Vad jag vill ändra på, vad jag vill fortsätta med.
Jag är noga, noga med att inte döma, skuldbelägga eller avkräva nya prestationer för det nya året – för vem vill gå in i ett nytt år som genast börjar kräva en massa saker av en? Nej, nyårslöften ska vara som presenter man ger sig själv under det nya året, så att livet ska bli gradvis lite mer som man vill ha det – därifrån man står, och med de medel och verktyg man har till hands.
Igår läste jag DN:s lista med årets 20 mest lästa artiklar. Jag har prenumererat på DN i flera år. Gissa hur många av de mest lästa artiklarna jag hade läst? 2. (Samt börjat på en tredje, men inte kommit mer än strax förbi ingressen.) Bedrövligt. DN:s mindre lästa artiklar ska vi nog inte ens tala om… Så – jag lovar mig själv att läsa min tidning oftare.
För övrigt kan jag varmt rekommendera nummer två på DN:s lista, Andrev Waldens reportage om arga gubbens hemlighet, som är bland det bästa jag läst i år – av det lilla jag nu läste, som sagt.
Det blir definitivt nya kalendrar i advent – jag gillade det här sättet att vänta in julen, och nu nyåret. Kanske rent av att nästa års choklad-etc-kalendrar lockar lite mindre, när jag istället ser fram emot att göra min egen adventsgrej. Men först – ett nytt år att reflektera över.
