Om en resa till tystnad och tankar

Jag går omkring och funderar på att göra en liten resa.

Det ska vara till hösten, när allting är som vackrast och naturen bjuder fram sina allra starkaste färger och prakter inför vintern – i steget mellan september och oktober. Bara jag, det är det som är grejen.

Det hela började för många år sedan, när en kollega berättade om sina upplevelser av en veckas retreat, med tystnad och sig själv som enda sällskap. Det fanns andra människor där – men alla kom i samma syfte. Man åt sina måltider tillsammans, rörde sig i gemensamma utrymmen – men allt under tystnad. Hon beskrev det som en sådan befrielse, att bara vara i denna tystnad. Jag tyckte att det lät fantastiskt – nästan alltihop. Det var väl bara det där med det gemensamma upplägget, måltider med andra – ofriheten i att ändå någonstans vara beroende av andra…

Åren gick – jag funderade på det där ibland, men det blev inte av att jag åkte någonstans. Jag sökte tystnad och egentid på andra sätt – jag hade små barn och det passade inte riktigt in i livet just då. Sedan kom åren i Hamburg, då jag hade gott om tid och utrymme för mig själv, utforskande staden omkring mig. Då fanns inte behovet riktigt.

När vi kom tillbaka till Sverige och jag fortfarande pluggade vid sidan av jobbet, gjorde jag då och då resor för mina studier. De resorna fick lite samma funktion – förutom att där också fanns dimensionen av spännande och givande möten och samtal med nya människor jag annars aldrig skulle ha mött, utöver tid för reflektion och stillhet. Jag tror att de resorna väckte tanken på nytt: Retreat. Några dagar i tystnad och i mina egna tankars odelade sällskap.

Nu har jag blivit äldre, och känner mig ganska komfortabel i att veta vad jag vill och behöver. Ett arrangerat retreat, om än i den allra vackraste och tystaste norrländska skog, är inte det jag vill. Det gör mig beroende av andra, att passa tider, hålla till godo med mat jag inte valt själv. Småsaker, men syftet är att för några dagar helt bryta mig fri och bara vara, på egna villkor.

Jag tänker mig istället en roadtrip. Det blir lite lika delar retreat, memory lane och ett sätt att ”resa i min mors minne”. Mamma älskade att köra bil. Jag var inte mer än 4 år när hon fick sitt körkort, och jag förstod väl inte direkt vuxnas känslor och bevekelsegrunder då, men jag minns det tydligt nog för att i efterhand förstå hur stort det var för henne. Friheten – bakom en ratt. Jag vet inte hur många gånger hon sa ”Kom så kör vi ut en sväng!” – och så åkte vi. Okörda vägar, utan mål. Det var fina stunder, enkla. Men jag har själv aldrig gjort mycket av det där, för egen del. Mest ”brukskörning”, transport från plats A till plats B. Men när jag kör själv, och långt, då infinner sig en viss känsla. Och det är den som gör att jag tänker att min retreat ska vara en roadtrip.

Jag tänker också att resan ska gå till Skåne. Till mina rötter, som jag sedan lämnat sedan så länge att jag knappt vet vad de betyder längre. När vi flyttade till Stockholm (-98) kände jag mig omedelbart hemma i staden. Med tiden och familjen har vi flyttat till en norrförort – där jag har svårare att känna mig riktigt hemma. Lyckas inte etablera någon relation med platsen där jag bor – jag bara bor där. Nu efter pandemin vet jag inte längre om jag har någon relation med Stockholm heller – kanske började den relationen vittra redan när jag bytte jobb och lämnade Söder för Kungsholmen, som jag har förbannat svårt för.

Skåne har jag inte egentligen haft någon relation med på 20 år – räcker det ens? Snart 30 år sedan jag i allt väsentligt flyttade därifrån, även om jag flyttade tillbaka en kort period efter högskolan. Samtidigt känner jag, när jag är där, att det vaknar något i mig. Minnen, känslor – rötter…? Kanske. Det är väl kanske det som är temat för resan – att ta reda på. Eller åtminstone: Ge mig tid att vara i de där minnena och känslorna, bara jag själv.

Samtidigt vill jag inte bara gå i gamla fotspår – jag vill även upptäcka nytt. Kanske just för möjligheten att göra trakten min igen. När jag tänker på vad jag vill göra under resan tänker jag på att gå en promenad i en höstskrudad Rövarekulan – naturreservatet som var min barndomsskog, med tipsrundor och korvgrillningar med skolan, familjeutflykter och en självklar närvaro som ”skogen” då jag växte upp. Men jag tänker också att jag vill promenera längs med havet – havet är min mammas, men stranden jag väljer kanske blir mitt eget val, en jag aldrig besökt tidigare.

Och så vidare. Ett pärlband av utflykter och upplevelser, gamla som nya.

Jag tänker också att jag kan förnya själva resan ner. E4:an är väl inte den enda väg som förenar Stockholm med landets södra delar. Kanske kunde jag resa längs med kusten, eller varför inte åka längs Vätterns andra sida – västsidan, som jag bara sett som en dimmig horisont på andra sidan sjön. Google säger att det inte ens blir så värst mycket längre. Helst skulle också resan förses med några upplevelser. En vacker rastplats, en okänd sevärdhet längs vägen. En bod för konsthantverk eller en plats att ta bilder av.

En retreat – på mitt sätt.
Ja, jag tänker att jag vill göra en sådan resa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *