Ledighetskommittén sammanträder.

Jag har semester. Det är så länge sedan sist att jag nästan glömt hur man gör – men oroa er inte, jag kommer på det. Jag har gott om tid att öva mig. Fem och en halv vecka – jag tror att det är mitt livs längsta semester, kan inte påminna mig att ha tagit så lång semester tidigare. Nästan som ett sommarlov.

Men så var 2020 också mitt livs längsta år, året som aldrig tog slut, utan bara fortsatte och fortsatte. In absurdum. Ad nauseam. Stundtals känns det även som ad infinitum, för delar av 2020 pågår ju fortfarande, långt efter bäst-före-datum. Somliga gäster fattar bara inte när de ska gå hem.

Men just nu skiter jag i det också, för jag är ledig och har inga som helst problem att vara det i isolering och med distans. Hänga med familjen. Läsa böcker. Tänka tankar. Gå promenader. Se på vatten. Lapa sol där sol bjuds. Bada – om det inte är för kallt. Äta mat. Tala om livet. Känna vind mot hud. Se de små sakerna som är livet. Rita. Andas. Låta tiden breda ut sig omkring mig som en rikedom, som en rymd – vidsträckt och öppen. Läsa fler böcker. Tänka nya tankar. Repeat. Repeat. Repeat.

Mitt största bekymmer just nu är en kaffekokare som inte samarbetar. Ack, ljuva tillvaro där strejkande och/eller ålderdomssvaga kaffekokare är det största bekymret.

Låt det förbli så här. Tack på förhand.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.