Av vatten kommen, till vatten återbördad

Döden har, som inget annat jag kan komma på, förmågan att ge livet konturer. Vi flyter med i den ändlösa – inbillar vi oss – strömmen av dagar som kommer och går, håller döden på armlängds avstånd. Vi avfärdar den som en slags teoretisk konstruktion, en matematisk ekvation som möjligen är riktig, men lika fullt obegriplig för vanligt folk. Till dess vi står ansikten mot ansikte med den, krasst gestaltad och obönhörlig mitt i ens egen verklighet. Det blir uppenbart vad som var konstruktion och vad som är verkligt. Det blir uppenbart att den här ekvationen, den kommer att hända oss – vare sig vi begriper den eller inte.

Det är ganska precis 7 månader sedan min mamma dog. Igår satte vi hennes stoft till vila i havet, på den plats hon själv hade önskat.

Jag har verkligen brottats med hennes önskan under de här månaderna. Att mammas önskan var att försvinna, lösas upp och vara borta – och att jag som var kvar inte ens skulle ha en sten att gå till. Man har förklarat för mig, talat vackert om havets enhet och att kärleken och närheten bor i mig, inte i någon sten på någon plats – men jag förstod verkligen inte. Inte förrän igår, när båten lade ut från hamn och känslan som infann sig var: ”Det här är rätt. Det är såhär det ska vara.”

Känslan fanns med mig medan båten gick ut till den rätta platsen, stärkte mig då vi satte sandurnan i vattnet och bar min röst då jag läste de båda dikterna jag tagit med för stunden:

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
(Göran Tunström)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där.
Jag finns i solens spegelblänk på Sundet.
Jag finns i vindens lek över blommande ängar.
Och när ni i tidig morgon väcks av fåglas kvitter,
då är det min röst ni hör.
Så gråt inte vid min grav, jag finns inte där.

Och det var kanske det som någonstans kändes rätt: Att det inte är i platsen min mamma vilar, inte längre. Hon finns i tiden, i stunden jag tar mig för att minnas. Och nu, i havet som är alla hav och alla platser. Och det är så det måste vara.

Så ja, det blev ett slags avslut.

Det betyder inte att sorgearbetet på något sätt är avslutat. Snarare tvärtom: Jag kan känna att det är nu sorgen fullt ut kan blomma ut, efter den första tidens bedövande chock samtidigt med allt praktiskt som måste ordnas – i synnerhet när det inte finns möjlighet att låta saker bara stå, till dess man orkar ta itu med dem. Den delen av processen fann jag alldeles särskilt hjärtlös – brådskan att ordna upp saker, det världsliga. Att kvarlåtenskapen så snart blev en flytt- och logistikröra, kryddad med en juridisk/byråkratisk process som knappast är strukturerad utifrån människan och hennes behov i en svår situation.

Jag minns knappt begravningen – jag var bedövad och fortfarande i chock. Slutkörd, avstängd, oförmögen. Hela mitt inre i ett kaotiskt uppror som jag närmast betraktade som en utomstående observatör. Jag kan ännu känna känslan av slapphet i min kropp mot kapellets pinnstol. Antagligen satt jag upp som vilken normal människa som helst, men jag kände mig som en trasdocka, slarvigt slängd på en stol, slokande och nära att falla vilket ögonblick som helst.

Det som var fint med gårdagen var att jag stod rak i ryggen och hade den där känslan att ”det här är rätt, det är som det ska vara” som en känsla av frid inombords. Sorgen är fortfarande lika svår, men kaoset – det har faktiskt lagt sig. Det är väl därför jag känner att det är nu det börjar – sorgearbetet – på allvar. Att gårdagen handlade om ett förlösande, att lösa upp det som varit, släppa taget för att istället kunna gå in i det som kommer. Inte sorglöshet, inte på något sätt – men gå in i en fas av sorgen där jag kanske faktiskt kan lära mig att hantera och leva med den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.