Himmel & Ord

Hemesterskisser om icke-varande och frihet

| 2 kommentarer

 

Jag är ledig.

Normalt brukar sommarsemester betyda att simma i det kristallklara adriatiska havet, vandra på röda stigar längs vita klippor, hela tiden omgiven av det närmast öronbedövande skränet från en miljard cikador. Vi är ”borta”, bryter mönster, lever i en semesterbubbla – länge, länge. Länge nog för glömskan.

Inte i år. Ordet för året är ”hemester”.

Det har både för och nackdelar. Den mest uppenbara fördelen är just att vara hemma, i bekvämligheten av mitt EGET hem, mina EGNA vanor och mina EGNA grejor.

Jag stiger upp på morgonen, sätter på kaffe och sätter mig vid köksbordet med ett skissblock. Jag har en onlinekurs som jag följer, men jag följer den ganska egensinnigt. Medan kursledaren tecknade en fågel för att demonstrera det kursen gått genom av basic shapes, riktningar och kurvor samt processen att gå från det generella till det specifika, dröjde jag mig kvar vid former, som blev till ett mönster, som gav upphov till ett mönster av negative spaces. Mellanrummen, ytorna av det som ICKE är – och hur man kan utforska det som är genom att fokusera på det som inte.

Kursledaren tecknar en fågel, jag tecknar det som inte är för att finna det som kanske är eller kan bli eller skulle kunna… Teckna det som fascinerar dig, säger kursledaren. Då blir det inga fåglar, då blir det ickevarandet.

Och det är väl just det som är ”bubblan”, semestern så som vi är vana vid att den ska vara. Att man suddar bort allt som påminner om vardag och vanlighet, och glömmer bort det. Går upp i icke-varandet och låter det definiera sitt vara, för en stund.

Jag saknar mitt Adriatiska hav; luften, solen, stigarna – till och med cikadorna. Men icke-varandet, det definierande, det har jag med mig. På det sättet är hemestern – och de negativa ytorna – en påminnelse om vad som finns där, hela tiden.

***

En annan grej jag gillar med teckningskursen är hur den utgår från abstraktioner. Ledaren må teckna en fågel, men han pratar bara om former, strukturer, linjer. Processen: Identifiera den största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha? Hur stor ska den vara? Var på pappret hör den hemma? Vilken är den näst största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha, osv.

Jag gillar att rita abstraktioner. Att det inte SKA ”bli nåt”, än mindre bli ”fint”. Abstraktionen är en frihet, från antaganden och konventioner. Hur ska en abstraktion se ut för att vara ”fin”? Vem vet?

Rita fint är en styggelse till begrepp, helt i klass med ”vara duktig” – och jag avskyr dem båda med samma innerlighet. Den slags innerlighet som bara kommer av begränsningar, av ofrihet. Duktigheten var mitt ok och min boja så länge. Så länge. Ett halvt liv, kanske mer – vem vet. Tomorrow is a promise to noone. Dessa bojor hatar vi, när vi väl kan se dem.

Jag tänker ibland på halkbanan man fick köra på för att ta körkort. Det var en heldag och jag hade betalat en förmögenhet för den. De sa till och med ÅT oss att ta ut svängarna och prova på ordentligt. Men inte jag. Jag körde duktigt, fick inga sladdar. Som jag ångrar det. Denna förbannade feghet. Varför inte ta ut svängarna när man kan. För att sedan veta ATT man kan, att man inte dör, att man växer – BLIR TILL.

Om man nöjer sig med duktigheten och fint-ritandet blir ens negativa ytor, icke-varandet, det som definierar en, snarare än varandet i sig. Och det skrämmer. Icke-varandet utanför skrämmer en, så att man drar ihop sig ytterligare, skyr och räds sina gränser så att man gör sig än mindre. Och än mindre ändå. Så skapas de förkrympta skuggvarelser som definieras av sin feghet och ängslan att göra fel, inte vara bra nog, inte duga, som är så rädda att göra ”fel”, att de gör allt för att peka ut tusen inbillade och påhittade ”fel” hos andra, för att dölja bristerna hos sig själva. Så skapas en kultur och en värld av feghet och ängslan.

Feghet och ängslan, det är vad duktighet och rita fint står för. Att rita abstraktioner och negativa ytor är motståndsrörelsen, frihetskampen. Symbolisk med därmed icke desto mindre viktig.

Tvärtom. Det symboliska definierar, sätter gränser – som negativa ytor definierar varat.

2 kommentarer

  1. Så bra skrivet, Jenny ! Duktighet är en förbannelse. Kram

  2. Spännande! Läser du den vid universitet eller är det något fristående? Min dotter vill jättegärna gå en tecknar-kurs så tips tas tacksamt emot om du känner till någon som är lämplig för barn (eller ja, tonåringar) :).
    Kram,

Lämna ett svar till Karin Englund Avbryt svar

Obligatoriska fält är märkta *.