Ovan skrivare trevar

Det är lite ”katt kring het gröt” kring skrivandet just nu. Nästan bokstavligen kretsar jag kring bloggen, sneglar åt den, tvekar, nosar lite, ryggar tillbaka, går en lov, återvänder och nosar lite förstulet på den heta gröten igen. Hm…

Jag är hemma, fast ändå inte. Det är så välbekant, som ett barndomshem. Jag står framför en dörr som en gång var min, med handen höjd till en knackning, i hopp – inte visshet – om att få komma in igen. Vem är det som ska öppna? Vem avgör om jag blir insläppt eller inte? Jag svarar som Långben på julafton: ”Why, that’s me!”

Det är jag som står på båda sidor om dörren, båda sidor beroende av varandra – båda sidor stolta och sårade.

– Hur kunde du svika mig, lämna mig igen? Du tar mig bara för given!

– Ser du inte att jag blöder? Släpp in mig, sluta spela svår nu – jag behöver dig ju!

Det är som repliken ”There is no spoon” i Matrix. Tricket är att förstå – djupförstå – att det är jag själv som medskapar rädslan, hindren, trösklarna, alla omen och alla menen.

Walk the walk. Vill du vara en skrivande människa? Så skriv. Just do it.

***

Jag upptäckte Bodil Malmsten sent, av skäl jag inte längre begriper. Hur kunde jag missa? Hennes böcker, hennes språk, är som en bekantskap – ett hem. Inte mitt hem, utan hennes – men man är alltid välkommen till samtal och samtalen handlar alltid som skrivandet och läsandet och, för all del, levandet.

Och åh, detta språk! Jag har alltid sagt att språket är underordnat berättelsen, men Bodil visar att jag har fel – åtminstone för Bodil gäller det omvända. Hos Bodil är språket berättelsen. Språkets sinnrika mönster som breder ut sig genom, över och mellan böckerna, genom livet, tiden och rummet – och därför berättar en alleles egen berättelse, bortom bokpärmarna, bortom kapitlen och bortom de lågmälda slutorden. Bortom döden.

Bodil skriver som en skrivande människa. Och hon skriver om att vara en skrivande människa. Det går inte, skriver hon. Hur kan jag skriva när skrivandet är omöjligt? 

Ingen skriver den skrivande människans möda och vånda som Bodil, så nära och så självklart. Med en sådan lätthet. Det är lättheten som kommer nära, som en fjäril på näsan.

Det är lättheten jag vill åt, fjärilsorden som fladdrar i solskenet, väjer undan för plogen och tyngden och mödan. Bodil skakar på huvudet och säger: Det går inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *