Himmel & Ord

Nystart. Om skapande, skrivande och levande.

| 6 kommentarer

Midsommarafton 2020. Den bleka sommarnatten skymmer utanför, förvandlar världen till en siluett, en skuggteater. Jag har gått in för dagen, dricker en kopp te och återbesöker min gamla blogg. Betalade räkningen för ännu ett år på webbhotellet häromdagen, och leker lite med tanken att blåsa dammet av både bloggen och mitt skrivande i största allmänhet.

Det första jag noterar är datumet för mitt senaste inlägg. April 2019. Ett år, två månader och fyra dagar. Definitivt det längsta år, två månader och fyra dagarna jag varit med om – sett till vad som hänt sedan dess. En eon.

En bra sak pandemin och tillvarons undantagstillstånd fört med sig är att jag vänt tillbaka till kreativiteten, efter ett år eller mer i stiljte. Till bokbinderiet, pappslöjden och måleriet, tecknandet och utforskandet av former och gränser. Och nu – till bloggen och skrivandet.

Jag vet varför jag gör det jag gör; varför nu, varför med en sådan glupande brådska. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till den jag är under allt som kommit att ta så stor plats det senaste året att det så när fått mig att glömma. Jag måste hitta tillbaka innan jag glömt vägen helt.

Tänker på en väninnas uttryck: Att vara en skrivande människa. En människa som skriver. Ett tag var det en självklarhet – jag var en skrivande, skapande, levande människa. Och sen…?

En lång historia, inte värd att ödsla tid på – åtminstone inte ikväll.

Ljuset i den tunnel som är nådens år 2020 är att jag skapar igen. Från och med ikväll kanske jag kan börja få igång skrivandet också.

Och levandet…? Det kommer, förhoppningsvis, det med.

6 kommentarer

  1. Jag har saknat dig. Är glad att se en liten skymt av dig tillbaka här.
    Jag vet såklart inte alls vad som hänt under året och månaderna som gått, men det låter tungt och ledsamt. Lite ljus och lite liv låter lite hoppfullt ändå.

    Många kramar, tankar och mycket hopp och glädje (och en försenad glad midsommar såklart),
    Ylva

    • Hej! Vilken glad överraskning – trodde nog att den här bloggen var helt död och att ingen kom ihåg den… 🙂

      (Och detsamma – tänkte på dig, i vilket sammanhang minns jag inte, för några veckor sedan. Hoppas allt är väl med dig!)

      Ja, det har varit ett tufft år. Det har lärt mig mycket om mig själv – vad jag tror på, vad jag vill stå för, vad jag är beredd att (i längden) kompromissa med och inte. Och om vikten att vårda och värna sig själv, så att man i sin tur kan hjälpa andra. Sätter man sig själv i sista rummet, räcker man inte till för något. Och en massa andra saker.

      Mina år i Tyskland handlade mycket om att hitta tillbaka till mig själv, samma resa som jag nu behöver göra igen. Då hade jag såklart guldläge för att göra det – stor frihet och en miljö som frikopplade mig själv från alla förutsättningar, allt ”gammalt”. Den möjligheten har jag inte nu – mer än möjligen i den mån pandemins alla undantagstillstånd ironiskt nog skapar ett visst utrymme. Säkert är det som ändå ger ett andrum att reflektera, se vad som felar/behöver göras, och ta de första stegen. Nu eller aldrig…! 🙂

      Glad att ”se” dig här, ett gott sällskap på vägen!

      • Åh, men din blogg ligger i min Feedly så skriver du så läser jag ! Och det är bar med mig. Världens konstigaste år och vi har bara kommit drygt halvvägs. Så glad att det skapat lite utrymme ändå! För mig har det känts tvärtom, fast det beror antagligen på att vi suttit instängda i flera månader? Men nu eller aldrig it is, so go for it!
        Kram,

  2. Du inspirerar! Jag har tänkt i liknande banor, men har under pandemin bara gjort noteringar för egen del – på just Coronatemat. Vill väcka orden. Behöver dem.

    • Hej! Skriver som ovan – blev väldigt förvånad att någon faktiskt fortfarande ser den här bloggen, och glatt överraskad att se ditt namn här. <3 Trodde nog att bloggen lite grand var sänkt i glömskans träsk, men det känns fint att ha sällskap i tankarna.

      Misstänker att pandemin varit katalysator för mångas reflektioner, om livet och levandet och hur man förvaltar sin korta och sköra existens i världen. Döden, döden. Hur det än är med döden, så finns den plötsligt mitt ibland oss på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare. Det är skrämmande - men sätter också perspektiv. Döden sätter livet i fokus - och en stor fot i arslet på slentrianen. 🙂

  3. Vad härligt att du är tillbaka! Jag tänker mig att jag bor i granngården till det där föräldrahemmet och gläds åt att det åter lyser i fönstren. Funderar lite på om det är läge att promenera över fältet med en paj och en termos kaffe någon dag.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.