Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.

3 comments
  1. Hej 🙂 !

    Jag känner mig väl inte så fasligt provocerad, men inte håller jag heller fullt med.
    – Jag är optimist av flera skäl och ett av dem är att jag faktiskt nog skulle deppa ihop annars. Inte orka.
    – Jag upplever inte att ”de yngre” är så väldigt engagerade. Tycker att jag väldigt ofta kämpar med att engagera dem.
    – Pessimism är inget att skämmas över. Möjligen kan pessimister upplevas som lite motsträviga när optimister försöker agera och göra något som de i alla fall tror finns en möjlighet är bra och kan leda till något bättre.
    – Jag vet inte om optimismen är normativ i vår kultur, den har i alla fall aldrig varit det i min familj. Det är lättare att håna/köra över/ignorera en optimist än en pessimist, har alltid varit en slogan i min släkt. Optimism likställs väl ofta med naivitet, drömmare, lite dumhet och att inte vara så påläst etc? En pessimist anser sig ofta bara vara realist. Nu bor ju jag förvisso i en annan kultur stora delar av året. Känns inte som om optimismen är normativ i den franska kulturen ändå, fast jag är ju inte en sociolog at heart, så jag vågar inte säga det med säkerhet.
    – Jag vet inte om jag är det, men jag vill såklart vara en real-optimist.
    – Vad optimismen egentligen gör är kanske olika från person till person? Mig hindrar den från att sjunka ned i ett svart, djupt hål och får mig att tro att det faktiskt spelar någon roll vad jag gör. Att det finns hopp. Det ordnar sig kanske, om vi försöker? En optimism som förlitar sig på att alla andra ska fixa det är… ja, det är ju bra att tro på andras kapacitet, engagemang och välvilja, men det säger nog mera om den personen än om optimismen som sådan?
    Nåväl, alltid roligt och tankeväckande att läsa!
    Kram

    1. Hej Ylva! Kul att höra av dig! 🙂

      Jag vet inte hur tydlig jag var med det i den här texten – jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det lär ju vara ett tag sedan i så fall: Provokation för mig är något BRA och positivt – vad jag förväntar och önskar av konsten. Den SKA provocera mig till att tänka saker jag inte skulle ha tänkt på annars. Mina tankar, i stunden – ”provocerade” av det jag just mött. Inte någon färdig sanning für alle, utan mina tankar, där och då.

      Med andra ord: Jag vet inte om jag skulle känna och tänka likadant vid något annat tillfälle, men just där och då, i det möte som uppstod i konsthallen mellan mig, den optimistiska damen och de båda ”profeterna”, var det dessa tankar och känslor som kom fram i mig. Jag väljer att reflektera dem i en postning – fortfarande inte en sanning för någon annan att validera eller förkasta. Bara uppleva och reflektera – i sin tur – över.

      Och kanske, i någon mening, låta sig provoceras till egna tankar, och egna reflektioner. Då har konsten gjort sitt jobb, tycker jag. När både du och jag tänker och reflekterar på något vi annars inte skulle. 🙂

      1. Hej! Men det är alltid lika roligt att läsa här !

        Men det håller jag såklart med om. Din definition av provokation gillar jag, för den för närmast tankarna till tankeväckande och det är liksom alltid bra. Själv associerar jag mest till ilskna människor, på gränsen till kränkta. Dessutom ör det så himla kul när du skriver tankeväckande/provocerande saker om konst för det är tyvärr (på riktigt faktiskt, jag tycker att det är lite sorgligt) mitt största problem med konst – jag är så enormt svårprovocerad (när det gäller allt utom typ orättvisor och ren och skär elakhet)! Väldigt ofta tänker jag mest ”eh… jaha? Det var väl trevligt? Eller fint? Eller inte riktigt min smak kanske?” när jag går på utställningar och liknande och det är ju bara trist. Eller hur? Höll ju på att driva dem till vansinne på Moderna i somras; min dotter gick en konstkurs där och de försökte verkligen provocera oss allesammans, men… ja, det var ju trevligt?

        Kram,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *