Himmel & Ord

Boksommaren 2018

| Inga kommentarer

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.