Himmel & Ord

I backspegeln, tre år senare

| 7 kommentarer

Facebook påminner mig: Idag är det tre år sedan hemflytten från Tyskland.

Jag hade tänkt skriva om det där i våras – jag har en räknare som håller koll på hur många dagar som gått sedan både utflytten och hemflytten, och den förkunnade högtidligen att det vid två datum i början av maj var 3000 dagar sedan vi flyttade till Hamburg, och 1000 dagar sedan vi flyttade hem. Men då hann jag aldrig skriva något om det, livet var alltför fullt av sådant som verkade viktigt just då.

Men nu får jag alltså en ny påminnelse. Tre år sedan: Det var den 7 augusti 2015 som vi lämnade Hamburg.

Jag minns den där dagen. Vi hade bott på hotell medan flyttgubbarna tömde och stökade i lägenheten, och morgonen före avfärd gick jag med barnen på ett café mittemot hotellet och åt en lång frukost, med kaffe och ”Muttis Ruhrei”.

(För övrigt den bästa äggröran du kan få tag på. Yngste sonen klämde i sig två portioner och undrade om jag kan göra likadan äggröra när vi kommer till Sverige. Jag lovade försöka, och det har jag gjort, men… nej, lika bra som Muttis blev den inte…!)

Sedan for vi. Inlägget på facebook skrev jag från bilen, vet jag, susande över Autobahn på väg mot ett nytt äventyr, denna gång på hemmaplan.

Men sen då?

Åren i Tyskland kommer alltid att vara en vattendelare i livet, det som skapar ett ”före” och ett ”efter”. Maken brukar citera John Lennon, som lär ha sagt ”I was born in Liverpool, but I grew up in Hamburg”. Ja, faktiskt lite så. Det var under de där åren vi hann ikapp oss själva, hann reflektera – inte bara åka med, som lämlar i ett lämmeltåg. Det är väl det en utlandsvistelse gör med en; sätter en i en främmande miljö där man får upptäcka sig själv utan allt utanpåverk som följer med en invanda strukturer man aldrig riktigt ser förrän de är borta och ersatta av något annat, något främmande. Det är som om man smälter in i sin egen invanda omgivning, och först i kontrast med Det Andra kan man få syn på sina egna konturer.

Det är det kanske största äventyret med att flytta utomlands, men det gör också att det blir en stor kontrast att komma hem igen. Allt du tidigare tagit för givet, inte ens sett, aldrig reflekterat över – plötsligt finns det överallt, blir det ENDA du ser. Och du kan aldrig förklara det för dem som inte ser. Du berättar, men berättelserna räcker aldrig riktigt fram – du blir aldrig riktigt trodd. Du suckar lite, men tänker att det kanske är så det måste vara.

En vattendelare, alltså. Före och efter, och ingenting är som förut – därför att DU inte är som förut: ”I grew up in Hamburg.”

Det gör hemkomsten till ett eget äventyr, men lite är det också som när Frodo förlorar sitt Fylke efter äventyren i sagan om Härskarringen. Du kommer hem, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Det tänker jag på idag, när Facebook påminner mig om att det är tre år sedan den där dagen som började med Muttis Rührei och slutade med att sätta punkt för en tid som gjort mer skillnad än ens jag kan sätta ord på. Jag bär min resa med mig, genom mina egna tydliga konturer, kontrasten till Det Andra – också på hemmaplan.

Men jag som förr alltid tyckte att Frodo var lite snorkig som inte kunde vara kvar i Fylke efter sina äventyr – nu förstår jag precis. Det går inte att bara sjunka tillbaka in I tapeterna, I blindheten och lämmeltågets led, som om ingenting hänt.

En resa kan inte sluta i sin egen nollpunkt, den måste leda vidare.

7 kommentarer

  1. Oj så bra skrivet Jenny !

    Jag är så berörd av din text eftersom du satte ord för något som jag inte själv har hittat orden för.
    Tack !
    Jag är så nyligen hemkommen så jag ju bara börjat den ” inre resan” men känner igen allt så tydligt i din text.

    Kramar till dig och de dina från
    Karin

    • Hej Karin! Välkommen hem till Sverige – och lycka till på färden vidare, får jag säga. För det är en liten resa även att komma hem. Kanske rent av en lite större resa än man riktigt är beredd på, man ska ju ”bara hem”. Jojo. 🙂

      Roligt om mina ord slår an något hos dig! Vars och ens resa är ju ens egen, men någonstans är vi ju också lika. Hoppas (och tror!) att allt går bra för dig med hemkomsten. Är du tillbaka på din gamla skola?

  2. Det är så roligt att få läsa här igen! Så välskrivet och genomtänkt. Fast det känns nästan overkligt att det är tre år sedan, tiden går så oerhört fort… blir extra glad av att läsa lite om Frodo! Jag läste hela Ringarnas herre högt för barnen i våras – det var både spännande och roligt faktiskt.

    • Vet du, när jag såg notisen på Facebook i morse, tänkte jag nästan tvärtom: ”Va, är det bara tre år sedan??” Det har varit tre intensiva år, känns lite som om jag klämt in minst fem år på dessa tre…!

      Jag har ännu aldrig läst Ringarnas herre, vare sig för mig själv eller barnen. Var för lat på engelska, och störde mig svårt på de översatta namnen i svenska versionen… och sen kom filmerna och rubbade alla cirklar. 😉

      • Jo men det måste man nästan förstå, du har ju klämt in hur mycket som helst! Alltså, vi testade med Hobbiten först (bibliotekarien föreslog den) och de gillade den så… då blev det Ringarnas herre också. Alltså, namnen är väl inte helt lyckade, men vi kom fram till att historien i sig var tillräckligt bra för att man skulle stå ut med det ;).

  3. Åh, åh, åh!
    Vilken underbart fin berättelse, beskrivning och perspektivskapande. Älsk på det!!

    • Tack, roligt att höra! Jag dammar av bloggen delvis för att också damma av mitt eget skrivande. Jag känner mig en smula rostig, och därför är det extra roligt om något ändå berör och slår an. En fin morot för att ta mig genom ”rostbehandlingsprocessen”! Så tack för pepp!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.