Himmel & Ord

Tänkande och ifrågasättande

| Inga kommentarer

Jag köper en tidning och läser på tåget. Sans. Jag vet inte vad den står för, men den kallar sig existentiell och är inriktad på filosofi, samhälle och vetenskap.

(Chefredaktören är väl mest känd som religionsskeptiker i största allmänhet och tanken med tidningen är väl att sprida den skepticismen, men jag tycker ändå att de gör det rätt snyggt…)

Grejen med artiklarna i den här tidningen är att de ifrågasätter saker vi tar för givet. Numret jag köpt rymmer den mest begripliga presentation av postmodernismen som jag hittills lyckats hitta – och ja, jag har letat. Det rymmer också en intervju med en forskare som förespråkar ett post-demokratiskt ideal, det vill säga en idé om att demokrati väl ändå är överskattat. Demokrati som är ett av vår tids mest förgivettagna grundpelare. Här ifrågasätts det – och på ett åtminstone tänkvärt sätt.

För något år sedan skrev jag en statsvetenskaplig analys av globaliseringen, där jag konstaterade att globalisering på en och samma gång förstorar och förminskar ”världen”, vilket innebär att helheten, dvs ”det globala”, kommer närmare individen, vilket gör att individen faktiskt ”krymper” även i relation till sin egen lokala livsvärld. Den var lite flummig, det erkänner jag – men jag gav mig på att problematisera demokratibegreppet i förhållande till globaliseringen, och det lät sig inte riktigt göra på ett konkret plan.

Och här fann jag alltså en artikel som delvis bekräftar mina reflektioner och problematiseringar från den gången. Hur demokratiskt är samhället när majoriteten av individer inte har tillräckliga förutsättningar, eller ens intresse av, att sätta sig in i det komplexa globala samhället?

(Okej, nu är jag väl fortfarande idealist nog att tycka att det är bättre att försöka göra individerna kunniga och intresserade – men vet ju också av många års yrkeserfarenhet som statsanställd kommunikatör hur svårt det är i praktiken. Och huvudgrejen med den här artikeln är ju själva vridandet och vändandet på det vi annars tar för givet.)

Det händer saker i huvudet när jag läser sådana artiklar. Gamla helheter bryts upp och nya samband framträder – ”men om det ÄR så, då skulle man ju också kunna tänka sig att… Och hur blir det då? Skulle det innebära att…?”

Jag tycker verkligen om sådant tänkande. Det får mig att känna mig levande, och fri. För i det traditionella, ”fördefinierade” tänkandet känner jag mig fastlåst, ofri och halvkvävd. Och någonstans reducerad från en människa med förmåga att definiera världen omkring mig till en existens på ”need-to-know-basis”, och som inte behöver veta, inte behöver förstå, inte behöver tänka. Allt är redan färdigt, gapa och svälj. Som de mänskliga batteriodlingarna i the Matrix, en av de mest skrämmande narrativa bilder jag vet. Kanske just eftersom jag inte är så säker på att den BARA är ett narrativ, för att jag ser den omkring mig, här och nu.

Jag tror att det är bra att ifrågasätta. Nyttigt för hjärnan, nyttigt för själen. Nyttigt för samhället, för vår kollektiva själ och utveckling. Jag vet att jag är otidsenlig som pratar kollektiv när alla är upptagna med att vara individualister. Och det finns tillfällen då jag förbannar min förmåga att se genom Matrix-koden och önskar att jag bara kunde följa lämmelströmmen som alla andra. Men andras ifrågasättanden, skitsamma vad deras uppfattningar och argument här, bara det att se andra ifrågasätta det självklara, visa att ingenting är självklart, ingenting är FÄRDIGT – allt kan förändras, definieras om. Det ger mig kraft att välja bort lämmeltåget, trots allt.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.