Himmel & Ord

Recension: Simma med de drunknande av Lars Mytting

| Inga kommentarer


Igår läste jag ut en av semesterns första böcker: Simma med de drunknade av norske Lars Mytting. Jag hade fått boken rekommenderad, den skulle vara en ”fantastisk berättelse” – och det står också i blurbarna utanpå boken: ”…en alldeles fantastisk släkthistoria”. Men jag är kluven, och vill inte ge den mer än tre stjärnor, trots att jag plöjt den och fängslats av den och nog är den första att hålla med om att berättelsen, i sig, är riktigt bra. Det är berättandet som har sådana brister att jag känner mig kluven till helheten.
Den första delen av boken, som beskriver huvudpersonens tillvaro med sin farfar på potatisgården, är riktigt bra. Här känner författaren sig hemma, här finns en karghet som han verkar känna sig bekväm i och beskriver med stor kärlek. Det finns vissa språkliga stolpigheter, men jag kan ärligt talat inte säga om det kommer från författaren eller från översättningen.

Det är när berättelsen lämnar den slutna kargheten på gården, först för att släppa in huvudpersonens kvinnliga motkaraktärer, senare för att huvudpersonen själv ger sig ut i världen för att söka sin historia, som det blir märkligt. Jag har svårt att exakt sätta fingret på vad det är, men kvinnorna beskrivs som någon slags mystiska väsen, obegripliga och oberäkneliga, men å andra sidan spelar det ingen roll, så länge de vill ligga med huvudpersonen – och det vill de ju.

I ljuset av dessa märkligt ytliga kvinnokaraktärer, börjar jag även ifrågasätta huvudpersonen själv. Han problematiseras lika lite som kvinnorna, framställs som en genomgod hjälte som med alltigenom ädla motiv. Jag börjar också fundera på den psykologiska grundheten i att utforska vad det gjort med honom att växa upp utan sina föräldrar – det beskrivs som en saknad, som bleknade minnen han försöker få tag i, men det finns ingen problematik i det, inga karaktärsdrag som präglats av detta det mest fundamentala berövandet ett barn kan gå genom. När huvudpersonen börjar forska i sin släkthistoria räcker det med ett namn, så är han nöjd: Mamma. Morfar. Inga ifrågsättanden, inga tvivel, ingen känslomässig distans, bara ett konstaterande och så var den pusselbiten på plats.

Detta blir för mig helt enkelt inte trovärdigt. Det är för grunt, jag köper det inte.

Min känsla när jag läser boken är att förlaget har fått ett förbannat bra råmanus, men inte gjort sitt eget jobb inför publicering. Manuset skulle ha behövt en skicklig förlagsredaktör (eller lektör heter det kanske?) som gått genom manuset och hjälpt den debuterande författaren att fördjupa och nyansera där det behövs – men istället har man hällt råmanuset rakt ner i printformen, tryckt ut och börjat kränga böcker. ”Äh, folk märker ändå ingen skillnad.” Nej, de flesta märker kanske ingen skillnad. De flesta köper nog berättelsen som den är, läser förbi de psykologiska bristerna och ytligheten och lägger pocketen på sophögen när den är utläst, som den billiga konsumtionslitteratur det här nu blev. Men den hade kunnat bli så mycket bättre, med enkla medel hade det här manuset kunnat bli riktig litteratur.

Litteratur som konsumtionsprodukt är en gammal käpphäst för mig – jag kan helt enkelt inte förlika mig med att litteratur ska värderas med enbart hjälp av marknadskrafter. Säljer det så är det bra, gott så. För jag tror att kvalitetsbristen gör något med oss, vare sig vi märker av den eller ej. Jag tror att den bidrar till att utarma våra själar, som en alltför hårt odlad jord. Konstgödsel räcker bara så långt – men till slut vet vi ingenting annat.

Så. Boken får tre synnerligen kluvna stjärnor, varken mer eller mindre.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.