Himmel & Ord

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

| 2 kommentarer

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro. 

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor. 

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss. 

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.

2 kommentarer

  1. Berörande, klokt, sant. Både det du och Bob skriver. Råkade nyss läsa det här citatet, och tycker att det knyter an till ämnet: No snowflake in an avalanche ever feels responsible. (https://writerswrite.co.za/literary-birthday-6-march-stanislaw-jerzy-lec/) Fast jag hör i din text att du tar fram ett ansvar vi kan ha, vi kan agera som ansvarsfulla individer, och jag ska försöka ta det med mig, det ger hopp. Och så ska jag fortsätta fundera över vad vi mäter – och vad vi inte mäter. kram!

    • Ja, jag funderar mycket på vad vår tids starka trend mot individualisering egentligen innebär. Det är klart att individualism är bra – men vi kanske är lite okritiska, trots allt? Det kanske fanns något som var bra med kollektivismen vi har så bråttom att lämna bakom oss, trots allt?

      Det ligger en del i den svenska kulturen också – det är ingen myt att svenskar är mer reserverade än andra kulturer, vi ser det bara inte själva. Maken frågade om jag ”blivit svensk” när jag missade att hälsa på en kassörska i en affär – sedan dess har jag blivit medveten om hur få det är som faktiskt hälsar på kassörskor, busschaufförer och medmänniskor i busskurer och liknande. Vi stretar på i våra egna spår, sköter oss själva och skiter i andra. Kanske.

      ”Skall jag taga vara på min broder?”, sade Kain då Gud frågade var hans bror Abel var. Ja, vi skall taga vara på varandra. Vi är bröder och systrar, och vi är allt vi har.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.