Himmel & Ord

Blogg100, dag 5: Backseat blogging om ljus och mörker

| Inga kommentarer

På hemväg från Småland, på isiga vägar genom nakna, mörka skogar, gårdar som susar förbi och ändlöst ringlande strömmar av röda baklysen över asfalten. Mörkret faller och det blir allt svårare att urskilja gårdarna och landskapen utanför – men det är trots allt senare än mörkret fallit de senaste månaderna, så något har trots allt hänt. Spring is coming.

Jag tror att jag längtar vår och sommar lika mycket som någon annan, men jag kom faktiskt på mig själv med att sakna de mörka morgnarna för någon vecka sedan. Jag åker tidigt till jobbet, och hinner ibland starta dagen med att reflektera eller planera veckan över en kopp kaffe vid ett fönsterbord på ett café nära jobbet. Då har det varit en särskild charm med mörkret utanför. Mörkret väcker en annan slags tankar än ljuset, och om man alltid sover bort (eller förbannar) mörkret blir de tankarna aldrig tänkta. Jag tror att vi behöver dem.

Jag tror att vi är lite rädda för mörkret, på ett annat sätt när vi är vuxna och har slutat tro på monster under sängen, men ändå. Vi gömmer oss i ljuset, och låtsas inte om mörkret. Jag hörde ett program på radion, för ganska länge sedan: Det handlade om ljusföroreningar som är följden av hur människor lyser upp världen omkring sig, och om hur det påverkar mörkerlevande djurarter. Ljus som förorening. För oss är ljuset alltid det goda, en arketyp som går igen i varje kultur jag kan komma på. Mörker är ont och okänt, ljuset det goda som jagar mörkret på flykten. Men ljuset förorenar mörkret med vår rädsla.

Och jag tror att vi behöver båda delarna, ljuset och mörkret, för att bli hela.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.