Himmel & Ord

Blogg100, dag 4: Reflektion över en gruppövning

| 4 kommentarer

Idag ersattes den förväntade föreläsningen med en dynamisk gruppövning. Det var en överraskning för oss alla – efter närmare tre år på utbildningen var det första gången vi var med om något liknande. När vi kom in i morse inledde föreläsaren med att tacka för att vi kommit in såhär på lördagen, men att det kommit fram en möjlig lösning på företagets prekära ekonomiska situation. Vi skulle dela in oss i två grupper och utarbeta varsitt offertcase att sälja in till en kund, och den grupp vars case kunden valde skulle kanske kunna få behålla sina jobb på konsultföretaget. Därifrån utvecklades dagen, mycket dynamiskt och med ständigt nya instruktioner från ledningen/kunden. 

Jag blev – såklart – inslängd i en projektledarroll, vilket jag tyckte var lite synd. Det finns så många mer erfarna i gruppen, och är det något jag saknar i vardagen är det inspiration och förebilder. Tycker alltid att jag hamnar i bambi-på-hal-is-situationer som jag får reda ut bäst jag kan improvisera. Någon gång ibland skulle jag vilja få bara delta, se hur andra jobbar och dra lärdom av det. Lite egosyfte där, när jag väl egentligen borde vara tacksam för alla möjligheter jag får att lära genom att göra. Men ändå. Att få syn på sina egna svagheter är jättenyttigt, men det leder ofta till loopen: ”Okej, det här gick åt helvete, det får jag göra bättre nästa gång. Men HUR…?”)

Såhär i efterhand sitter jag och reflekterar och inser att jag egentligen vet ganska väl var mina svagheter ligger, vad jag behöver jobba på. (Och egentligen är det väl där jag skulle behöva de goda exemplen och andras erfarenheter… lära av andras styrkor, inte bara av egna svagheter.)

Det jag vill utveckla är:

  • Förmågan att leda gruppprocesser. Där känner jag mig ganska fumlig och osäker – även om jag vet i teorin vad som behöver hända och göras. 
  • Förmågan att (leda processen att) analysera problemet; skapa gemensam förståelse och struktur i uppgiften, så att alla i gruppen är med i matchen – även om uppdraget från början är otydligt. För det är det ju nästan alltid, otydligt och öppet för tolkning.

Vilken tur att jag har utvecklingssamtal på onsdag och dessutom råkar veta att det här ligger i linje med organisationens kompetensplan. Det kan till och med vara så att jag nyligen har lagt fram förslag på läraktiviteter också… Proaktiv, c’est moi!

Något jag är stolt över:

  • Att jag tog upp och gav konstruktiv feedback till en person i gruppen som det uppstod en rollkonflikt med (och hon till mig) – och i vår gemensamma diskussion efteråt blev det uppenbart hur man kan skapa samarbete från en sådan konflikt. Jag vågar tro att både jag och den andra personen fick något med oss därifrån, och det känns jäkligt bra. 

Diskussionen efter övningen blev ett tydligt exempel på vad en ”feedbackkultur” faktiskt innebär. Att man utifrån sina olika perspektiv analyserar en situation för att komma fram till vad som vad bra och vad man ska göra annorlunda nästa gång. Vi upplever situationen olika och agerar utifrån det, men feedback hjälper till att fördjupa bilden av vad som händer – och nästa gång kan vi agera både utifrån vår egen upplevelse och den djupare förståelse vi fått genom feedbacken. Feedback handlar inte om att tala om hur andra ska göra, utan om att belysa en situation från olika perspektiv – och det där blev oerhört tydligt vid övningen idag. 

(Och efter idag har jag fått förnyad energi att försöka jobba fram en feedbackkultur på jobbet – för det var en häftig upplevelse…!)

Vad jag tar med mig:

  • Målmedvetenhet att hitta sätt att utveckla de delar jag känner mig osäker i
  • Förnyad tro på teamkultur och feedback

Samtidigt: En grej vi pratade om igår var att tvärfunktionella, dynamiska och flexibla team ofta präglas av svaga organisationskulturer, och att sådana team präglas starkare av subkulturer. Identifikationen ligger inte i teamet, det är bara en arbetsgrupp. En sak jag brottats med på jobbet är att bygga kultur i en sådan teamorganisation. Nu inser jag att det kanske inte är så konstigt att det varit så svårt. Stark kultur bygger på homogenitet, medan dynamik fordrar heterogenitet. Det man arbetar med är diversiteten och rörelsen i gruppen, och då är det direkt kontraproduktivt att försöka skapa ett socialt ”kitt” som håller ihop de rörliga delarna. Frågan är vad som då utgör ”teamkulturen” – eller motorn i teamarbetet? Spontant skulle jag säga uppdraget och yrkesstoltheten, men jag vet inte hur typisk jag är för teammedarbetare generellt. Något att forska vidare i.

***

Jag tycker egentligen inte att det här är en bloggtext. Alls. Men om jag nu har begränsat med tid och ändå en ambition att ägna mig åt bloggen varje dag i någon utsträckning, så får den helt enkelt rymma den sorts texter jag just då behöver skriva. Reflektioner som är relevanta för mig, just då. När jag först började blogga beskrev jag bloggen som ett privat anteckningsblock som råkar ligga öppet för dig och andra att bläddra i. Så får det bli nu också. Med andra ord: Ingen målgruppsanpassning, ingen varumärkesstrategi att fylla med ”bite-sized content”.  Här serveras halvtänkta tankar, works in progress, sändarens perspektiv. Det blir som det blir – åtminstone for now.

Kanske utkristalliseras under resans gång något mer publiktillvänt sätt att skriva om det jag gör och reflekterar över – kanske inte. Vi får se. Jag har länge velat skriva mer om min utbildning och mitt arbete, men inte hittat formen. Nu kör jag igång utan någon direkt plan – för att komma igång och få lite referenspunkter. Jag vet inte hur bra det är eller blir, men det är i varje fall bättre än att inte komma igång alls. 

4 kommentarer

  1. Å vad jag hade velat vara en fluga på väggen under den övningen! Känner precis som du en önskan om att få se goda förebilder i arbete och att lära av dem. Om det dessutom innebär en nyfrälsning i feedbackkultur — count me in!

    Bloggtext eller ej, jag följer varje inlägg och uppskattar att du börjat igen.

    • Grejen är att det nog inte är så kul som det låter att vara en fluga på väggen vid sådana övningar – det som ger något är ju att upptäcka vad som händer i en själv, och vad det innebär, hur man ska ta det vidare. Teoretiskt sett vet vi alla alltid vad vi ska göra – men i en situation, i synnerhet där du konfronteras med personer du inte riktigt lirar med, då händer saker man inte riktigt kan förbereda sig för på annat sätt än genom att vara där, och därefter analysera vad som hände. Men det är nyttigt som tusan. Gör ni inte sånt på ditt jobb? Vi gör massor – men det var också häftigt att göra sånt i en helt annan gruppering än man är van vid.

  2. Och jag instämmer med ovanstående och tycker absolut att det här är en bloggtext och intressant att läsa!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.