Himmel & Ord

Blogg100, dag 2: Om högre studier, vansinne och kunskapsalkemi

| Inga kommentarer

Av ren slump är det fössta tossdan i mass och jag är på väg till Småland. Någon massipantååta blir det nog inte, men det känns ju fint att tillbringa den småländska högtidsdagen på plats i r-osäkerhetens förlovade land.

Närmare bestämt reser jag till Växjö, som kommit att bli hela mitt livs studentort. Jag pluggar där för andra omgången på drygt 20 år. Det är lite speciellt att det blivit så, men ganska roligt. När jag kom till Växjö första gången var jag 19 och extremt överväldigad av alltings storhet. Då hette det Högskolan i Växjö, idag har skolan ”vuxit te säj” och blivit till Linnéuniversitetet. 

Och det är mycket som är sig likt. Skolan är utbyggd och tillbyggd, men de gamla salarna finns kvar och ser ut ungefär som förr. Restaurangen har bytt namn och serverar inte längre tonfiskmackor på tekaka för 27 hutlösa, surt förvärvade studentkronor, men annars är den sig lik och huserar fortfarande finsittningar för nya generationer drängfulla studenter. Även de gamla lärarna finns kvar, och ser ut ungefär som förr – så när som en och annan rynka, och ett och annat grått hår, men vem fan har inte det…? Och det är nästan det roligaste av allt: Av diverse organisatoriska och förändringsmässiga skäl studerar mitt 44-åriga jag för samma lärargäng som mitt 19-åriga. Oddsen på det…?

Hursomhelst. Jag tänkte ta upp några av de kommentarer jag brukar få om mitt pluggande:

  1. Vad ska du bli då?
  2. Hur hinner du?
  3. Höhö, tror du att du ska bli chef av en kurs? Höhöhö, jag har varit chef i flera år utan att gå nån kurs…

I sann akademisk anda: Låt oss diskutera dessa frågeställningar. Det blir en ganska lång reflektion om studier, vansinne och alkemi. Häng med:

1. Vad ska du bli då?

Det där med att enda skälet att plugga är att man ska bli något, är en förbryllande utgångspunkt för mig. Fascinerande, lite grand som ett UFO. Jag tror inte riktigt på det, men jag ser det och jag hör det och jag blir gång på gång tvungen att förhålla mig till det. Synen på utbildning inte så mycket som ett lärande som en märkningsprocess. (Visualisera: Tomtens julverkstad på TV, men byt ut tomten mot ett universitet och stämpeln i dockans rumpa mot ett examensbevis.)

För mig handlar lärande inte om att skaffa en etikett. För mig handlar det mer om att blanda ner ytterligare kunskaper i mixen jag redan har, och se vad som händer – för det gör det. Det händer otroliga saker. Rena rama alkemin. 

Gammal kunskap tenderar rosta – den gör faktiskt det. För att underhålla den gamla kunskapen behöver den näringstillskott – och inte bara i form av praktisk yrkesverksamhet, för det vet vi allihop hur fort yrkesverksamhet förvandlas till trött slentrian. Nej, gamla kunskaper behöver näringstillskott i form av ny kunskap och framför allt i den där alkemiska reaktionen när den gamla kunskapen blandas med och befruktas av nya kunskaper och insikter. Det handlar inte om att byta ut och ersätta den gamla kunskapen, utan om att göda upp den, odla den. 

Och som sagt – det händer något, när kunskaper blandas, förenas och utvecklas. Bättre knark finns inte, jag lovar. Och alltså: Jag pluggar inte för att bli något, utan för själva kicken att lära.

2. Hur hinner du…?

Jag är den första att hålla med om att det är mer fullständigt vansinne att ge sig till att plugga 50 % utöver ett heltidsjobb. Och det VAR inte såhär det skulle bli. När jag hittade den här utbildningen, det var inför sista året i Tyskland, planerade jag dra ner studietakten till en hanterbar nivå med hjälp av strategiskt utplacerade studieuppehåll. Så var planen. Vad jag inte visste då, var att min årskull skulle bli de sista som antogs till programmet (som getts ända sedan någon gång på 80-talet) innan det läggs ned. Men så är det – och där rök planen om studieuppehåll. Nu gäller: Häng med, eller åk ut. Hårda bud.

Så det korta svaret är: Jag vet inte hur jag hinner. Det är tajt. Det är hårt. Det är verkligen ingenting jag rekommenderar. Men jag kan ju inte hoppa av NU heller, när det bara är ett år kvar. Och av den brokiga skara på 80-90 glada och förväntansfulla vuxenstudenter som skrev in sig på utbildningen i augusti 2014, är vi idag en liten tapper skara på knappt 20 personer som kommit att bli så tajta som man kan bli på en distansutbildning. Det vill jag inte heller avstå.

Sen finns det ett något längre svar som också rymmer insikten om att när man pluggat i så många år som jag har vid det här laget, då infinner sig en slags rutin. Jag processar information betydligt mer effektivt idag än jag gjorde för några år sedan – för att inte tala om när jag var 19. Jag kan inte med 100 % säkerhet säga om det är för att jag jobbar som analytiker som jag är bra på det där, eller om jag jobbar som analytiker för att jag är bra på det där – men jag ÄR bra på det där. Utan att riktigt veta hur jag gör – men jag misstänker att den där alkemin är inblandad på något sätt.

3. Höhö, tror du att du ska bli chef av att gå en kurs? Höhö, jag har minsann varit chef i flera år utan att gå nån kurs…

Ja, herregud, var ska man ens börja? Ja, jag har på riktigt fått den där höhö-kommentaren – flera gånger om. Jag tänker inte gå in på hur dum den är, för gör jag det blir jag bara på dåligt humör. 

Jag nöjer mig med att bemöta:

Jag har inte tagit ställning till om jag vill bli chef. Det är inget självändamål, och det är inte – se ovan – därför jag pluggar. Jag har just växlat yrkesspår och gått från kommunikation till verksamhetsutveckling och trivs alldeles förträffligt med det. Jag använder mina nyförvärvade kunskaper i jobbet, varenda dag. Jobb och plugg går hand i hand och låter mig växa och utvecklas. Alkemin får hävstång. Om jag gillar det? Ja, vad tror du?

OM jag någon gång väljer att ta på mig en chefsroll, då vet jag att jag är långt bättre rustad än de flesta som tar det steget.Jag vet varför jag gör det, jag vet vad jag kan bidra med och vad jag vill åstadkomma. 

Det är inte ens särskilt kontroversiellt att konstatera att väldigt många går in i sina chefroller av helt fel skäl, på fel premisser, med orealistiska förväntningar och otillräckliga redskap. Firman skickar dem på något årligt chefsinternat – i bästa fall. Men vad är väl ett tredagars korvstoppningsinternat mot 4 års kontinuerliga studier, reflektioner, analyser och utvärderingar, alltihop byggt på etablerad och aktuell forskning…?  

Inte ens jag kan sätta ord på kraften i vad det gör med en. Alkemi, som sagt. Det är otroligt häftigt att få vara med om – och gott nog i sig själv.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.