1 december. Första dagen i sista månaden före nästa år. Sedan står ännu ett Gott Nytt År för dörren, med förväntningar och förhoppningar att infria; ambitioner, planer och idéer att förvalta. Trettioen dagar till dess.
När jag var barn tyckte jag att nyårsafton var roligare än julafton. Maten var godare, och så fick man vara uppe till midnatt, äta godis och titta på raketer. Och även om jag då inte kunde sätta vuxna ord på det, vet jag att jag uppskattade att det var mindre ritualer med nyårsfirandet, det var liksom bara det där med att äta någon god mat och de vuxna satt kvar länge runt bordet och pratade, medan barnen kunde gå ut eller titta på TV eller göra vad vi ville medan vi väntade på tolvslaget. På Det Nya.
Jag hade också redan då en känsla av att det var något som hände, där i krutröken och det bengaliska gnistret mot vinterhimlen. Något subtilt, nästan omärkligt, men ändå viktigt. Ett litet knäpp någonstans, där det gamla väl begagnade och utnötta blev till något nytt, rent och oskrivet.
En ny chans – till vad som helst – varje gång.
Jag tror att än idag är nyår den viktigare högtiden för mig. Jag njuter fortfarande av att vänta in och känna av det magiska knäppet. Men viktigare ändå är tankarna och reflektionerna innan, då man inventerar det gamla, synar det i sömmarna, viker ihop det och packar undan det. Gör sig redo för det nya, för knäppet.
