Himmel & Ord

Sju veckor i Sverige. Om omställning, kulturkrockar och nystarter. 

| 3 kommentarer

Den 7 augusti rullade Saaben norrut från Hamburg, returresan på det långa äventyret som startade då maken hämtade mig – med samma Saab – vid Hornstull i Stockholm den 19 februari 2010. Det var 7 veckor sedan idag. Jag reflekterade över enmånadsdagen, men hann inte skriva något just då. Ett par veckor senare är perspektivet lika hisnande. Så mycket som hänt – på så många plan – på så kort tid…!

Dels flytten i sig, med allt kring den och huset och det nya hemmet. Alla grejer som skulle på plats, kartonger, möbler, kaos och kalabalik. Alla som någon gång flyttat vet hur det är, och jag kan meddela att det INTE blir mindre kaotiskt av att flytta mellan länder, eller ens av att flytta med flyttfirma.

Vi har fått huset målat och på kuppen lärt känna ett par rätt fascinerande målarkillar, svågrar bördiga från Serbien respektive Makedonien (numera Rinkeby). Under fikarasterna avhandlades diskussioner om allt från svenska brödkryddor (och en montenegrinsk mors syn på bröd) till den alienerande samtiden och felet med samhällssystemen på Balkan. My kind of samtal, helt klart.

(Veckan därefter kom ett par svenska montörer för att installera en kamin i huset. De suckade och pustade och ojade sig över hur besvärligt allt var, skitade ner och drällde läskburkar omkring sig. Not so much my kind of samtal, direkt.)

Jag har börjat jobba igen efter Det Stora Äventyret och min långa tjänstledighet. Jag jobbar under samma tak som förr, men det är i princip det enda som är sig likt. Allt flyter, och på fem år hinner mycket vatten flyta under broarna.

Och utöver allt det praktiska kommer det som varit och är den verkliga omställningen: Kulturkrocken i att återvända till sitt ”eget” land, och sin ”egen” kultur, bara för att upptäcka att den känns främmande och skavande både här och där. Inte för att jag gått och blivit tysk, eller känner mig mer bekant med tyskheten – egentligen. Men jag ser nog annorlunda på båda – på tyskheten och svenskheten, likheterna och skillnaderna, mönstren som präglar allt vi ser omkring oss.  Jag ser saker annorlunda, utan att nödvändigtvis värdera ett över ett annat. Och helheten är något större än summan av delarna – enkelt uttryckt, men svårt att förklara.

Här och där möter jag märkliga reaktioner när jag hälsar på folk kände förut. De flesta är sig lika, jag är det inte. Där uppstår en annan kollision. Jag ser det, förstår det och hade nog också räknat med det – men just den krocken är inte min. Jag bara ser den, noterar och går vidare. Kanske är det först när man sluter cirkeln som man släpper taget om det sista av det som var?

***

Jag har också fått några märkliga kommentarer om att komma tillbaka till ”verkligheten” och få en ”reality check”, i synnerhet nu när jag börjat jobba igen. Åt det fnyser jag ljudligt och skakar på huvudet. Tänker folk verkligen så? Att de lever i verkligheten – den enda – och jag har varit någon annanstans, i något icke-verkligt? Really? 

Ja, herregud… Var ska man ens börja?

Jag säger såhär: Sverige verkar onekligen lida av en påfallande enögdhet. Det enda ögat kan välja perspektiv, men ser aldrig mer än en vinkel i taget. Det märks exempelvis i politiken, i kommentarsfält på nätet och lite varstans. Exempelvis tror vi svenskar gärna att Sverige är bäst i världen på allt, och utifrån den idén tolkar vi allt vi ser och hör omkring oss. En tolkning kan (tydligen) bli ”Sverige är verkligheten. Allt utanför Sverige är overklighet”. 

Problemet med enögdhet och fasta positioner är att man inte lär sig något. Man ser bara det man förväntar sig att se och därmed är man nöjd. 

Att bo och leva utomlands i några år, allt jag varit med om och processerna jag gått genom, har gett mig minst ett öga till. Minst ett perspektiv till – plus vetskapen om att det finns fler perspektiv, oräkneligt många fler, att se och upptäcka. Så säg mig igen – är det verkligen JAG som återvänt till ”verkligheten”? Jag har ju bara varit utanför era synfält en liten stund.

***

Men ja, det går bra på jobbet. Jag har redan roligt – och roligare för varje dag, efter hand som jag kommer in i det. Får fler uppdrag, bygger nätverk och lär mig nya arbetssätt. För det är ett helt nytt jobb, även om det är under samma tak som mitt gamla. Rollen är ny, arbetsuppgifterna nya – även om det fortfarande främst handlar om kommunikation – organisationskulturen ny. 

(En sak som slår mig är hur många kulturer som samsas i en och samma organisation. Hur stor skillnaden kan vara mellan olika delar i organisationen. Min nästa kurs i ledarskapspaketet – och nej, än har jag inte gett upp…! – handlar om organisationssociologi och jag vet att vi ska prata organisationskultur då, delvis utifrån den där boken jag läste och berättade om i somras. Kulturer-i-kulturen kanske kan bli något att utforska då? För vad är kulturen egentligen om den i själva verket består av subkulturer som sinsemellan är både olika och mer eller mindre oförenliga…?) 

Jag går till jobbet nyfiken, varje dag. Jag tänker: ”Vad ska hända idag? Vad kan jag lära mig idag?” Och varje dag går jag hem igen med huvudet kokande av nya intryck, tankar och idéer. 

Och tja, ni känner ju mig, så ni fattar ju. Jag har det rätt bra.

3 kommentarer

  1. Ja, jisses vad jag känner igen mig i dina tankar. Och så tänker jag att det var väldigt vad det gick snabbt för mig att komma in igen i ”svenskheten”. Och egentligen är det likadant överallt i världen. Där man befinner sig blir ju verkligheten och man präglas av de tankar och den debatt som förs där. Vid enstaka tillfällen – nej, ganska ofta egentligen – tänker jag tillbaka på åren utomlands och funderar på de små problemen som finns i den svenska vardagen och tycker jag blivit så inskränkt. Men så är det ju inte eftersom jag tänker tanken. Tror jag.

    Hmm, kanske oförståeliga ord jag just skrev.

    Nästa vecka åker jag i alla fall till ett av mina f.d. länder och får se på Sverige på ett helt annat sätt. Tur det.

  2. Åh, jag ville bara säga att jag fortfarande läser precis allt du skriver med glädje! Tankvärt alltsammans. Jag får ständigt kommentarer om den där verkligheten när jag kommer till sverige, jag tror att många fått för sig att jag lever i någon slags turistkatalog. Ständig semester från allting och konstant solsken. Och fransmän anser frankrike vara bäst på allting. Hursomhelst, jag är glad att du trivs!
    Kram,

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.