Himmel & Ord

Kalla fötter och ett hem i upplösning

| Inga kommentarer

05:40, den sista morgonen. Jag borde sova. Jag borde verkligen sova, det kommer att bli en lång och intensiv dag. Men nu vaknade jag i gryningen och varje gång jag försöker somna om kommer jag att tänka på vad som håller på att hända, på oåterkalleligheten i det hela. Då är det något som öppnar sig och faller inom mig. Hisn.

Så – jag stiger väl upp då. Låter den sista morgonen i den här lägenheten, det här hemmet, bli en tyst och tidig morgon i soffan, med kaffekopp, tankar och tangentbord. For old times sake. Det är ju också ett slags farväl.

Hemmet har redan upphört se ut och kännas som ett hem, sedan vi gav bort alla garderober och förvaringsskåp, och måst förlita oss på ett förvaringssystem baserat på öppna flyttkartonger och fristående klädstänger. Jag ser mig om och ser ett hem i upplösning. Jag vet ju varför det är så, vet att det ordnar sig, att det blir bra när det blir klart. Men ändå. Själva upplösningskänslan är ändå skrämmande. En metamorfos som kan gå snett. En förvandling som mitt i transformationen måste släppas fri och låtas sköta sig själv. Det kan sluta hur som helst.

Svårast just nu är att tänka framåt. Ja, faktiskt – trots att allt i det vi sysslar med just nu strävar framåt. Det är ändå komplicerat eftersom de närmaste veckorna är så höljda i dunkel. Ett hem upplöses för att ett annat ska kunna ta form. Och mitt i allt det där måste jag komma ihåg att tänka ”javisstja, jag får inte glömma skriva ut uppsatsen jag ska redovisa i Växjö om några veckor” och ”bäst att packa ungarnas träningsoveraller i bilen, så vi vet var vi har dem när de ska på fotbollsträningen – den där tisdagen när flyttlasset kommer. Vem vet om vi hittar något i röran då?”. 

Plötsligt får jag kalla fötter. Men stopp nu, vänta! Är jag verkligen färdig med det här? Med allt jag har, allt jag vet? Redo att lämna…? Var det här verkligen allt? Fem år? Så snabbt…?

Jag vet att jag är redo och så färdig man kan bli. Jag vet det. Men just här och nu, denna sista morgon i lägenheten som varit vårt hem i över fem år, vill instinkten dra i nödbromsen. 

(Blir man överhuvudtaget någonsin helt ”färdig” med något som varit bra? Jag tänker att man drivs, eller leds kanske snarare, av två krafter. En som vill framåt och en som vill bakåt, eller åtminstone stanna kvar och hålla fast. De är alltid olika starka – hos olika personer och i olika situationer – men de finns alltid där båda två, kompletterar och balanserar (förhoppningsvis) varandra.) 

Det är därför jag inte kan sova bort den här morgonen, därför det hisnade inombords när jag försökte somna om. Soffmorgonen och tankarna den föder är nödbromsen. Om ett par timmar kommer flyttgubbarna. Jag vet hur det brukar bli med sådana. De mer eller mindre svärmar in, betar sig genom lägenheten, rum för rum och reducerar det som nyss var ett hem till tomrum och kartongstaplar. Fort och mekaniskt går det – de måste ju inte stanna upp och fundera på varje grej de packar in. Framåt och bakåt. För dem är allt anonymt, volymer uttryckta i kubikmetrar och lastvikt. 

Ser mig om igen, betraktar upplösningen omkring mig. Ett hem löses upp för att ett annat ska kunna bli till. Det blir bra när det blir klart. 

(Så… Om man skulle ta och skriva ut den där uppsatsen när man ändå är uppe…?)

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.