Om kluvenhet och kompassriktning

Det är lite mycket nu. Våren prunkar, knoppar brister till höger och vänster omkring mig, och imorgon åker jag på efterlängtad fotoresa till Helsingborg (av alla ställen). Jag pluggar arbetsrätt och skriver om gruppdynamik och sammanhållning i moderna team som samarbetar över geografiska avstånd. Och mitt upp i allt detta planerar jag en lång och ganska komplicerad flytt – och försöker tänka ut vad jag vill passa på att göra här i Hamburg innan flytten.

Nu börjar också kluvenheten inför hemflytten bli påtaglig. En flytt – särskilt en långflytt – är så definitiv. Gör jag allt jag gör nu för sista gången? Har jag gjort allt jag ville? Kommer jag någonsin tillbaka till Hamburg? Jo, det gör jag nog. Jag kan tänka mig att vi reser hit igen, en weekend då och då. Tillbringar en heldag på Meridian Spa, äter frukost på Due Baristi, middag på Deseo Tapas, går en sväng på Isemarkt, strosar längs Elbe eller runt Alster… Hamburg blir en stad för Auszeit, som det heter på tyska. 

Men ändå. Det är något ganska stort som tar slut. Det är klart att det känns.

Processen som pågår i huvudet just nu är ungefär som reflektionerna jag brukar göra inför varje nytt år och under varje semester – summerar det som varit, drar slutsatser och funderar över vad jag vill, vart jag är på väg. Tar ut kompassriktningen för den närmaste framtiden. 

Men det är svårt. Tyskland har varit en ”stor” period – stor på flera plan. Dels för att fem år är en lång tid – men också för att själva utlandsboendet är en stor sak i en människas liv. En sak som tar plats och är svår att toppa – i synnerhet med en helt vanlig vardag. 

Maken raljerar en hel del – på skoj förstås, men ändå – över hur eländigt jag kommer att få det i Sverige. Över hur mycket jag kommer att längta tillbaka till Tyskland när jag sitter på bussen klockan sex på morgonen tillsammans med ett gäng andra hålögda fågelholkar. Eller kommer hem, krokig och trött och måste laga middag klockan sju på kvällen. Över min ”symboliska statstjänstemannalöning” för 10 timmars arbetsdagar (ja, vi bor ju inte direkt granne med jobbet, om man så säger) – och över att jag frivilligt väljer dessa umbäranden över den bekväma och självständiga tillvaro jag fört här. 

Jag kan inte direkt argumentera emot. Vad vet jag om hur saker kommer att bli? Jag vet – som alla andra, i alla situationer – vad jag har och inte vad jag får. 

Och vad är min kompassriktning egentligen? Vad – och vart – vill jag med att flytta hem? 

En viktig poäng med att flytta hem är att ”självständigheten” jag haft här också inneburit ganska mycket ensamhet. Jag är verkligen ingen hyperextrovert människa som måste ha folk omkring mig hela tiden för att ticka – tvärtom. Men fem års ensamarbete är mer än nog, till och med för mig. 

För två år sedan var jag involverad i ett grupparbete som utvecklades till ett sådant teamarbete som folk skriver ledarskaps- och teamutvecklingsböcker om. Det var långt ifrån fulländat – men bra nog att ge en glimt av hur det ska vara, och hur magiskt det blir när det funkar. När varje teammedlem är expert på sitt område, och gemensamma ansträngningar leder till långt mer än någon enskild person någonsin kunnat nå var och en för sig – både vad gäller resultat och lärande. 

Dit vill jag. Så vill jag jobba, helst varje dag. Men det kan jag inte så länge jag jobbar ensam – så enkelt är det. 

Jag har pluggat intensivt under de här åren. Det var ju i sig en livsdröm jag fick möjlighet att uppfylla: Att få plugga igen på gamla dar – nu när jag vet lite mer än jag gjorde när jag var 19 och valde universitetslinje. Och dessutom få låta rent intresse och nyfikenhet styra kursvalen – gå dit nyfikenheten leder. 

Och det har jag gjort. Men under det senaste året – eller kanske de senaste två – har jag börjat märka hur de där intressevalen ändå hänger ihop. Gestaltning i ord och bild, användbarhet, språkvetenskap och informationsarkitektur. Ledarskap som ramar in. Det är inte en brokig samling lösryckta kurser – de hänger ihop, bildar en helhet. 

Och nu är den helheten MIN. Rå, oslipad – men min. Det är en mäktig känsla. 

Däremot tror jag att jag kommit till vägs ände med utveckling i ensamhet och kursform. Jag kan inte utveckla det här längre – slipa diamanten, så att säga – på egen hand. Kurser och självreflektioner når bara så långt – vill jag vidare behövs något mer. Det behövs praktik, skarpt läge. Gruppsynergi, som i det där grupparbetet – görande och lärande hand i hand. 

Det är min kompassriktning, det här är vad jag vill. Få odla vidare på det jag sått.

Kommer jag att få de här sakerna när jag flyttar hem? Kommer det att bli som jag vill? Det kan jag ju inte veta. Men det finns förutsättningar i alla fall. Och för att komma någon vart måste jag åtminstone hålla mig i rörelse. 

Sen – sen får vi se.

5 comments
  1. Det ÄR jobbigt att flytta ”hem” igen. Eller det tyckte jag efter tre år i Bryssel och jag vet att jag inte är ensam om det. På det stora hela vet och känner jag att det var rätt, men det betyder inte att det var smärtfritt eller att jag inte längtar tillbaka ibland. Så du är inte ensam heller 🙂 Håll bara koll på din kompassriktning även de dagar som känns tuffa så är jag säker på att det kommer gå hur bra som helst!

    1. Ja – jag tror att det kommer att kännas så för mig också. Det är rätt, och det kommer bli bra – men vissa morgnar måste man kanske få svära och önska sig tillbaka trots allt…!

      Och ja, jag tror att detta att HA en kompassriktning – oavsett om och hur och när jag når dit jag vill – kommer att vara en hjälp. För att inte komma vilse på vägen hem, så att säga.

      Tack för pepp och glada tillrop! 🙂

  2. Det handlar om att du behöver andra människor för att utvecklas som människa tror jag. Barn och man räcker inte där. Jag tror också att du kommer att bli trött på vardagen här hemma precis som alla andra, men du kommer också att få mötas och stötas med vuxna människor i ett arbete som jag tror du behöver.

    Nu är det din tur att göra det du vill tycker jag, gubben har fått sina 5 år. Han får flytta efter dig den här gången.

    1. Ja. Helt klart är det så – det är inte bara jobbutvecklingen det handlar om, utan alltihop. Om hela mig. Jag har ju klättrat på väggarna åtminstone hela det senaste året, så ja jag är nog böjd att hålla med. Nu får han hänga på när jag drar…! 😉

  3. Så välskrivet. Jag tror att jag vet ganska bra hur du känner. Funderar ju ofta över att flytta tillbaka till sverige – för och nackdelarna. Själv har jag inte funnit kompassriktningen ännu.

    Det kommer att gå bra! Och som jag sade tidigare, jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om.

    Kram,

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.