YES! Yes, yes, YESSS!! – en reflektion om oro och lättnad

Sekunden efter min spontana glädjeyttring i gymmets omklädningsrum – och en hastig titt omkring mig för att se om någon lagt märke till mitt utrop och kraftfulla segergest, men tanten bredvid mig hade fullt sjå att vika ihop sina strumpbyxor och tog ingen notis om mitt uppsluppna utbrott – kände jag, nästan fysiskt, hur något rann av mig. Stressen. Oron. Och i deras ställe – en påtaglig känsla av lättnad.

Jag tänker att vi nog ganska ofta inte ens märker hur stressade eller oroade vi är över något, förrän det vi oroat oss över löser sig, och oron släpper. Förrän man får den där påtagliga känslan av att något rinner av en, fast man inte ens vetat att man burit på det.

(I det här fallet handlade det om att prefekten för min ledarskapsutbildning under pågående läsår fått för sig att ändra förutsättningar för vidare behörighet, samtidigt som hela utbildningen görs om till en grundutbildning i sociologi (med senare fördjupning i ledarskap). I princip innebar förändringarna för oss som är sista årskullen med den gamla utbildningsplanen: ”Klara allt på första försöket eller åk ur utbildningen”. Jag är inte den enda som varit orolig för det här, kan jag meddela…

Men idag meddelade alltså prefekten att beslutet varit förhastat eftersom vi redan informerats om att sedvanliga behörighetsregler skulle gälla – det vill säga att man är behörig att fortsätta nästa läsår om man klarat minst 75 % av kurserna under året före. Jag ligger bara en halv hemtenta efter, för att jag blev sjuk i december och missade en deadline – men ändå. Själva känslan av att hänga på gärdsgården har – helt uppenbart – tyngt en hel del.)

Och så tänker jag ett steg till, och undrar: Hur mycket sådan oro går vi omkring och bär på egentligen – allihop? Oro vi inte ens märker, därför att den liksom krupit på en under lång tid, och man inte riktigt märkt hur tungt det blivit. Vad gör det med oss?

2 comments
  1. Åh, hörrödu, det är så roligt att se dig skriva här igen! Och ur ett helt egoistiskt perspektiv vill jag gärna ” följa ” dig under hemflytten också! Man tänker ju att det är flytten bort som är så stor och spännande, men flytten tillbaka är ju (minst) lika stor!
    I övrigt… jag vet! Det är helt sanslöst! Och gäller för smärta med. Jag gick en gång tillen riktigt dålig tandläkare och länge dröjde det innan jag vågade pröva en annan. Men när jag väl kom dit konstaterade den nye att det nog var bäst att han fixade till det för det såg så konstigt ut. När han sedan såg vidden av skadan häpnade han och sade att jag måste ju haft fruktansvärt ont. Näe, sade jag. Men när jag gick därifrån kände jag mig som en helt annan person! Så jo, nog hade det gjort ont. Och det hade gått ut över precis allt jag gjort. Det var bara konstant och jag vande väl mig vid det.
    Som sagt, hej! Glad att se dig!
    Kram,

    1. Hej och tack! Ja, bloggen har ju aldrig egentligen handlat om utlandsboendet i sig – fast jag nog trodde att det skulle bli så när vi flyttade… Den har handlat om mig och mina tankar, och det gör den oavsett var jag bor.

      Uff, ändå – att kroppen kan vänja sig vid en smärta på det sättet. Smärta tycker man ju ändå är så… påtagligt. Säger något om hur fascinerande komplext det mänskliga psyket är. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.