Jag tror att den här bilden är tagen den sista fina dagen den här hösten hade att bjuda på. Den sista dagen i färg. Så känns det just nu i varje fall, som att någon ondsint kraft sugit all färg ur världen.
För mig är nog det det värsta med vinterhalvåret – blekheten, färglösheten. Kyla kan jag stå ut med, så frysekylling jag är. (Frysekylling är skånska för frusen person. Kylling = kyckling. Logiskt, eller hur?) Det finns ju varmkläder. Me and my dunjacka mot världen. Men grådassigheten? Bevare mig…!
Förra vintern gjorde jag ett experiment ett tag – jag ställde om kameran till svartvitt, och eftersom jag har elektronisk sökare var svartvitt allt jag såg i kameran, både på skärmen och i sökaren. Då blev omgivningens grådassiga färglöshet plötsligt till fotografisk gråskala. Det hjälpte lite – kanske gör jag om experimentet den här vintern.
(Och eftersom jag fotograferar i RAW-format finns ju färgerna där i alla fall – om jag väl hittar dem. Att ställa om kameran handlar mer om vad jag ser när jag tar bilden. Det gör faktiskt skillnad. Testa själv!)
