Om puttrande utkast och bloggskribenters vedermödor.

Kaveldun650Kaveldun vid Alster. (Bilden har ingenting med texten att göra, men jag gillar kaveldun.)

Det är alltid samma sak. Jag tar på mig ett skriva-varje-dag-beting – och efter bara några dagar börjar jag påminnas om varför jag inte gillar sådana egentligen. Åtminstone inte som grund för publicering. Det går helt enkelt inte att producera någon slags kvalitetsinlägg varje dag, om det inte råkar vara ens huvudsakliga sysselsättning under perioden. Så då återstår kompromissen, fast frågan är – vad ska jag kompromissa med? Kvaliteten eller frekvensen? Posta varje dag, kosta vad det kosta vill? Eller acceptera att varje dag kommer det inte att helt magiskt dyka upp material dugligt för publicering…?

(Sen är väl frågan om kraven ska vara desamma för en privatblogg som för en tänkt yrkesmässig blogg. Jag har ju aldrig gett den här bloggen något uttalat syfte – utöver att presentera texter och annat jag som yrkesskribent åtminstone inte behöver skämmas för… Tanken med den här sidan har alltid varit att den ska vara för min skull i första hand, och för er som läser lite grand som en bonus. Fast det är knepigt att försöka husera i sociala medier med en sådan ”icke-strategi”…)

Samtidigt är posta-varje-dag-utmaningar bra, för utan dem kan jag mycket väl sitta och fila på varje text in absurdum, utan att någonsin komma till ”publicera”. Ni skulle bara veta hur många inlägg som ligger och puttrar bland mina utkast – för att de kräver mer research och/eller funderingar än jag har tid med. Bara idag dök det upp två till…

Ibland tänker jag att jag skulle vilja klona mig själv till en liten redaktionsgrupp för att kunna diskutera alla de där utkasten med någon, vända och vrida på idéerna gemensamt och… tja – växeldra, ni vet. Jag som alltid trott att jag är en introvert ensamvarg, har fått inse att det faktiskt inte riktigt stämmer. I så fall en varg som söker sin flock.

Fast det där hör till ett annat av mina utkast som ligger och puttrar i den berömda högen, så det får ni läsa mer om någon annan gång. Hoppas jag.

7 comments
  1. Varje gång (nästan) jag tryckt på ”publicera”, ser jag sedan att ditt inlägg redan finns uppe – med sådär en halvtimme – timmes försprång! 😉 Nu vill jag ändå ha till protokollet att jag valde ordet ”strategi” innan jag läste ditt inlägg! 😉 Förresten har det funnits andra paralleller som jag tänkt tala med dig om. Genetiskt betingade eller vad?

    Intressanta funderingar! Om du har såna, vad ska då inte jag ha? I alla fall tror jag (eller vet) att jag hellre läser inlägg och poster med något budskap/mening än att läsa dem regelbundet. För mig är det väl oftast de skapande bloggarna som jag håller lite öga på. Där vill jag se vad som händer i ateljén och inte veta dagens inköp eller vad som slagit ut i trädgården. Sen är det ju SVÅRT att leverera inlägg hela tiden. Intressanta inlägg. Ska det då vara tomt – eller ska man köra på tomgång?
    Man äger ju sin blogg, i alla fall en privat sån. Då får man kanske ge trivselfaktorn ett visst status också. Det är trivsamt att försöka hitta infall och uppslag – och ibland att koka soppa på en spik. Fast fan vet hur många som tilltalas av en sån anrättning. Det finns säker ändå något nyttigt med att knacka ner tangenterna stup i ett. För en själv om inte annat. Och har man vacker kaveldun i silhuett att hänga upp en text på (till och med ovidkommande kaveldun) är minst hälften vunnet, tycker jag. 🙂

    1. Genetiskt betingade tankeparalleller låter onekligen mycket spännande – det tar vi vid ett kvällssamtal i ateljén nästa helg, va…? 😉

      Idag bestämde jag mig hux flux (lika hux flux som jag bestämde mig för att dra igång dagliga-postningar-i-november-projektet) för att skippa de dagliga tvångspostningarna. Det kändes bara inte rätt.

      Jag hade till och med laddat upp en bildserie som jag har en färdig textidé till i huvudet – men kände bara att näeh, idag har jag vare sig lust eller inspiration för skrivande, så varför sabba en god idé för bara ren envishet…? Nej, jag gör den där idén rättvisa någon annan dag – när jag får den som jag vill ha den, och inte bara ”good enough”!

      Men tomt-eller-tomgång-diskussionen är intressant. Jag tror att det är en balansgång: lite tomgång kan man kosta på sig, för att undgå alltför långa perioder av stiltje och tomhet – men det får inte gå till överdrift. Var gränsen går? Tja, det är ju den verkligt knepiga frågan…

      Och sen handlar allt om vad man har för syfte med sin blogg. Någonstans kan jag tycka att det affärsmässiga har ”snott” hela konceptet blogg – och någonstans tycker jag att det är lite synd. När jag började blogga (2002!) var det så kravlöst och öppet för experimenterande… Det fanns inga som helst regler utan var som ett öppet samtal man själv och ens läsare rörde sig fritt in i och ut ur.

      Idag är allt antingen affärer eller politik – och visst, det har ju sina poänger. Men lite synd är det också… Jag kan sakna den där första nybyggarkänslan. 🙂

  2. Jag har också fullt av puttrande inlägg, fast det är egentligen inte pga någon överdriven önskan om kvalitet, snarare för att jag påbörjar, måste göra något annat och sedan hellre påbörjar ett nytt puttrande i stället för att avsluta det gamla :/. I övrigt en bra idé, men jag tror inte att det ãr kloner du behöver, ytan någon som tänker på ett annat sätt :). Sedan finns det ju olika sätt att posta ofta på. Jag tycker att tvångsmässiga uppdateringar enligt ett visst mönster (och som ska stärka ens ”märke) blir rätt trista (därmed inte alls sagt att jag tycker att det är vad du gör för det är det inte), men jag minns när du blandade väldigt korta, plötsliga och kanske inte alls fullbordade eller utvecklade tankar (men precis lika intressanta ändå, för då kan man ju tänka klart själv 🙂 ), med långa och mycket genomtänkta artiklar

    1. Hehe – fast jag vet inte hur överdrivna mina önskningar om kvalitet är heller. Det är mest en tanke att om jag har en bra idé, vill jag göra den idén rättvisa – inte bara skyffla iväg den för att fylla bloggen med något. Det var faktiskt exakt den tanken som fick mig att bryta daglig-postningsprojektet ikväll: Jag hade just laddat upp en bildserie som jag redan hade en textidé till – inget seriöst, men ändå… ”Trams med kvalitet”, så att säga. 😉

      Men ingen inspiration. Ingen skrivlust. Bara ett trött huvud som ägnat dagen åt att rådbråkas med trögläst litteratur och abstrakta frågeställningar – ett huvud som vill slappa framför teven, inte tvingas igång och prestera ännu mer såhär på kvällskvisten. Och jag vill inte ödsla bort mitt ”kvalitetstrams” på att tvinga fram en text bara för att den ”ska så vara”. Nehej minsann, då får det vara. Jag må vara envis, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig när något inte stämmer.

      Jag har nog lite av en naturlig fallenhet för det där med att prestera innehåll (texter och bilder) som funkar någorlunda även utan tillgång till Den Stora Inspirationen – en yrkesskada möjligen, eller så är det bara medfött… Samtidigt är ju ”någorlunda” ingenting jag själv går igång på direkt, lika lite som ”good enough”-konceptet. Och varför nöja sig med mindre? I synnerhet HÄR, där det verkligen är upp till mig hur jag vill ha det.

      Frågan är bara hur jag ska undvika fastna i perfektionistfällan – den ytterligheten är ju inte mycket bättre än ”good-enough”-fällan… Något att fundera på.

      Tack för kloka tankar!

  3. … ok, förlåt. Det buggar när jag skriver längre meddelanden än rutan från telefonen. Var tvungen att skicka iväg innan klar. Det skulle stå ”utan” förstås och så saknas en sista punkt :(. Nåväl, numera twittrar du kanske sådant, men ville att du skulle veta att den sortens inlägg fungerar lika bra . Du gjorde dem bra :).
    Kram,

    1. Åh, tack – roligt att höra! Jag vet inte varför jag tappat bort de där korta inläggen – twittrar gör jag väldigt lite just nu, så det är inte där de försvinner… Men jag håller med dig – det var kul att varva långt och kort. Troligen roligare att läsa också… Ytterligare något att fundera på, helt enkelt!

  4. Små tillfälliga avbrott är bra ibland ;). Och man ska absolut inte göra saker som inte känns bra. Nu när jag läste svaret och det där om ”good enough” så kom jag på att det ingick i en av mina… eh… mindre utläggningar som gick upp i rök och som jag skulle återkomma till. Tror att det hade med poddar att göra. Herreje vad det går runt i min hjärna.
    Kram,

Lämna ett svar till Il Padre Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *