Himmel & Ord

Om självklarheter och glömskor

| Inga kommentarer

HHHafen_650En våg som hittat tillbaka till sin strand. Övelgönne strand, Hamburg.

*

Det finns vissa teman jag ständigt återkommer till. Jag antar att det är för att de är mina teman, och jag ska inte påstå att jag inte gärna återser dem lite då och då. Jag blir mest förvånad över att jag faktiskt glömmer bort dem mellan varven.

För det är inte så mycket en cirkelrörelse, det här återkommandet. Snarare en vågrörelse mellan insikt och glömska, eller kanske närhet och avstånd till den där tanken som känns så självklar just när jag är där. Hur kan man glömma bort något självklart?

Som det här med skapandet, den åtråvärda kreativiteten vi traktar så högt efter, men inte alltid lyckas driva fram på beställning. Och som, när vi väl får tag i den, hänför och berusar – varenda gång. Det närmaste magi jag vet.

Jag vet att den behöver näring – inte bara göra och producera saker, utan även ta in. Aldrig glömma att ta in, gärna vitt och brett och så brokigt som möjligt, för det är ur den där brokigheten impulserna och skapandet föds. Det är självklart, det säger sig ju själv. Men jag glömmer det ändå.

Vågen drar sig bort, sjunker undan, kommer bort från stranden, är borta… Tills den får en ny skjuts, tillbaka mot stranden, mot insikten och självklarheten. Ja visstja. Så var det ju. Självklart! Hur kunde jag glömma bort det? Jag vet inte. Jag blir lika förvånad varje gång.

En annan sådan självklarhet är att kreativiteten mår bäst av att få löpa i flera spår. Jag skriver bättre under perioder när jag också fotograferar mycket. Eller ritar. Eller målar. Binder böcker. Vad som helst. Och omvänt. Skrivandet ger mig en skärpa som gör även det fotografiska ögat – eller bildseendet överhuvudtaget – skarpare. Det är som att olika slags skapande inspirerar vartannat, ger kraft och näring åt varann.

Jag gillar den tanken, och ser framför mig hur kreativiteten är ett eget inre ekosystem med symbioser och synergier och synteser vibrerande i varje hörn. Ett eget väsen inom mig.

Och ändå glömmer jag bort det där också, försöker renodla, nischa och fokusera – när jag borde veta bättre.

Nåja. Innerst inne antar jag att jag vet, trots allt. Och minns också. Egentligen. Vattnet är strömt, men vågen hittar tillbaka till stranden ändå. Varje gång.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.