Marked by life, still standing
I helgen var jag på Gotland för att fotografera, tillsammans med en drös människor jag aldrig hade träffat förut men gärna träffar igen. En synnerligen bra helg, på hela taget.
Det var för övrigt första gången på nästan 30 år som jag befann mig på Gotland – jag vill minnas att jag var fjorton år förra/första gången. Att döma av hur mycket jag inte mindes av öjns alla sevärdheter, som jag är säker på att mina föräldrar vallade runt oss på den gången, får jag nog skamset erkänna att min definition av ”sevärdheter” på den tiden nog inbegrep yngligar i 18-årsåldern snarare än karg och orörd natur eller ringmurar med aldrig så medeltida anor… Hm. Ack, ungdomens aningslöshet.
Fast jag måste erkänna att även nu, när jag sitter och går genom helgens bildskörd är det ändå inte främst några vyer över karghet och fornminnen som dyker upp. Mer blommor, skyltar, graffiti, småkrafs-på-strand-i-skymningsljus och sånt där. Jag är nog ingen vidare vare sig landskapsfotograf eller arkitekturfotograf, egentligen. Det är helt enkelt inte den sortens bilder jag fastnar för – även om jag understundom ändå tar dem, för syns och den goda sakens skull.
Bilden ovan däremot, den är nog ganska typiskt Jennyistisk. En lätt skröfsig blomma, genomlyst av en varm, nedåtgående höstsol – färger, linjer och en tänkbar berättelse att hjälpa på traven med en kort bildtext.
Inte säger det mycket om Gotland. Men kanske något om livet?
***
(Inte för att jag på sistone varit så aktiv att ni märkt någon skillnad, men de senaste dagarna har bloggen faktiskt varit inaktiv på grund tekniskt strul. Nu är den lagad igen och bloggvärlden ligger för mina fötter. Äääntligen!)
