En sval nattbalkong och gamla sår man behöver peta i då och då

Kvällar och nätter är enda tiden på dygnet min balkong är dräglig att sitta på på grund av att solen steker på den under hela dagen. I skydd av mörkret däremot, är den ljuvlig – långt in på natten, vilket gjort att jag i princip flyttat ut mina #insomnia-nätter på balkongen den senaste veckan eller så. Balkong, svalka, musik. Något att läsa kanske, eller bara egna tankar.

Inte grubblerier, sådana har jag inte direkt några just nu. Jag har ganska bra koll på hur jag mår och varför, saker jag skulle behöva förändra, vad jag kan göra och vad jag måste lära mig att leva med. Det är en trygghet i sig, själva självinsikten, och acceptansen som följde med i samma paket. Jag har vänt på varenda sten, känner till varenda brist, skörhet och skavank – och jag accepterar dem, allihop. Den här sorten ska vara sån. Och jag gillar den.

Den tryggheten är skön att ta stöd i, när tankarna vandrar in i ömma, sköra trakter. Jag tror egentligen inte på att stoppa saker i malpåsar och tro att de ska försvinna av sig själv, även om jag någon gång skrivit om att vakuumförpacka sina sårigheter och försöka glömma bort dem.

(Jag tror inte på strategin, men jag tror att det möjligen är en smula mänskligt att försöka. Jag tror att de flesta av oss har ett par sådana vakuumpåsar på översta, mörkaste hyllan någonstans… kanske?)

Och jag tror att vissa av de där såren måste man peta i med jämna mellanrum, låta läka och sedan peta igen – därför att perspektivet förändras med läkandet, och vi behöver distansperspektivet för att kunna läka hela vägen längst ner.

För ett antal år sedan hade jag en väninna, som brukade ringa till mig och säga ”Nej, jag ville ingenting, behövde bara en liten dos av Jenny!” Och det lät så fint och smickrande och jag behövde verkligen en vän just då, så jag var bara glad och stolt, att kunna ha något att ge, liksom.

Sen kom det en höst som jag nog utan att ta i alltför mycket kan beskriva som tumultartad och kaotisk. Jag ringde min väninna, bad om hjälp, om stöd och ork, berättade med enorm vånda och heta tårar det allra mörkaste och sköraste jag hade. Men hon hade inte tid, jag hade ringt olägligt. Vi fick höras av en annan gång, sa hon.

Kort därefter tog vänskapen slut, på grund av en skitbagatell. Jag har egentligen aldrig trott på att det var skitbagatellen det handlade om – men när jag frågade fick jag inget svar.

Det här är ett sådant tema som jag kommer tillbaka till, om och om igen. Jag måste liksom peta i det, för det är bara på ytan det är läkt, längst nere i såret blöder det fortfarande. Idag sörjer jag mest när jag ser hur det där påverkat mig, min förmåga att känna tillit, och dela förtroenden med andra.

Å ena sidan känner jag idag att jag ändå är starkast på egen hand, att det kostar mer än det smakar att ”blanda in” folk i mina innersta issues – hur mycket min terapeut än säger att det är viktigt. Det gör mig sårbar, och det är bara inte värt det. Å andra sidan gillar jag inte att bli så cynisk – för cynism är verkligen inte ”jag”. Jag som alltid propagerat för vikten av att behålla åtminstone en del av sin barnsliga naivitet…!

Jag vet inte. Just nu vet jag faktiskt inte var jag kommer att landa i det här. Än är jag lite som en mycket ängsligt litet djur, ett knytt kanske, som paniskt drar öron och tillit till mig vid minsta tecken på… tja, vad som helst egentligen. Det gör mig sorgsen – att det ska vara så. Jag vill det inte. Men just nu känns det som om jag måste peta upp det där såret ganska många gånger till för att fånga ett perspektiv där jag inte behöver vara rädd, och inte heller cyniskt hårdhudad.

6 comments
  1. Hej jenny!
    Bara några varma tankar från en fortfarande solvarm nattklippa till en nattbalkong :). Jag har ingenting klokt att säga, jag tyckte bara att jag måste säga något. Det känns så fel att hon inte ”hade tid”. Det gör mig ledsen faktiskt och besviken. Som sagt, hittar inte orden just nu, men hoppas att du förstår vad jag menar.
    Kram,

    1. Tack, rara du – jo, jag förstår vad du menar, och det var väl min känsla också. Och snopenhet. Har så svårt att be om hjälp redan från början, och sen dessutom bli avvisad… Blev ju inte lättare, direkt…!

  2. Du skriver som om det vore jag som skrivit (fast jag kan inte uttrycka mig lika bra som du).

    Man får välja väldigt omsorgsfullt vem man ska släppa in på livet, för tyvärr är det nog så att sådana som din väninna finns det många av. Man duger när de behöver en, för att sen inte finnas där när man själv behöver någon. Man har tjänat ut sitt syfte på nått sätt (ja, lite bitter erfarenhet är det allt som talar).

    Tack för bra skrivet!

    1. Tack själv! Ja, jag tror att sådant här händer ganska ofta, att vi generellt är ganska dåliga på att se och vilja ta till oss av andras skörheter. Men det är inget man pratar om, precis. För det är ju precis som i alla andra situationer som handlar om sårbarhet och ”makten”/privilegiet att avvisa, är det ju den avvisade som skäms och vill gömma sig. (Se bara på hela ”debatten” om så kallade tiggare, det är ju faktiskt i stor utsträckning samma fenomen.)

      Det har tagit mig många år av petande i det här såret för att våga skriva om det, berätta hur det kändes – för att känna att skammen – i den mån det fanns någon – faktiskt inte var min här.

  3. 1. Vad väldigt tråkigt med den väninnan. Sånt har jag också upplevt och det är inte alldeles lätt att i stunden tänka att det är en brist hos den andra, om den bara vill ha men inte ger, särskilt i en sårbar stund. Det är så lätt att definiera sig och sitt värde utifrån det. Jag hoppas att du inte gör det.

    2. Ylva, jag tappade din blogg när min bloggsamlare la ner. Jag har faktiskt tänkt be Jenny om adressen då jag inte lyckats googla fram den. Glömde bort att jag faktiskt mejlat dig också, det kom jag på nu. Du får gärna länka här! Jag har saknat den!

  4. Erfarenheter av liknande händelser finns uppenbarligen, av kommentarerna att döma. Bär själv på flera exempel tyvärr. Att bli den uppsagda i en bekantskap är som att få marken undanryckt under fötterna tycker jag. Det är bra tror jag som du gör, undersöker var du står och försöker förstå vilken storlek såret har. Man kan ju pilla av skorpan på såret ganska många gånger men för varje gång har ändå lite mer av frisk hud bildats. Ta hand om dig på din ledighet och lev mjukt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.