Om nyår och trivialitet från en nattlig balkong

I natt har uppesittarpatrullen flyttat ut på balkongen, med jazz och allt. Musiken blandas med rasslet från en efterlängtad bris i trädkronorna omkring, några bilar som kör förbi – och så enstaka hårda plopp mot biltaken, som från nedfallande ekollon… Fast det är väl ändå lite tidigt…?

(Frampå höstkanten brukar det smattra på ganska friskt i bilplåten häromkring, här är gott om ekar. Och på sina håll kan man se bilar vars tak ser ut som bankad metall eller flacka rymdlandskap – krater på krater, sida vid sida. Gott om ekar, som sagt.)

I natt tänker jag på hur lite som behövs ibland, och hur lätt det är att ta för givet att det där lilla, lilla inte behövs, eller gör skillnad. Och att ibland räcker ansatsen, ett visat intresse – det exakta uttrycket kan göra detsamma.

Idag kom otippad eller åtminstone oförutsedd peppning, som handlade om att ta tid och ägna åt mig själv. Jag har tänkt att jag är rätt bra på att göra det, men i det här fallet handlade det om något jag oftast prioriterar ner, nämligen att lägga tid och arbete på mig själv och det jag vill.

Det är jag dålig på, i synnerhet att avsätta tid för det. Det får bli den tid som blir över, OM det blir någon tid över. Och det vet man ju hur det blir med en sån sak. Tid man inte avsätter händer bara inte.

”Låt inget så trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta.” Mmm. Jag har aldrig tänkt på det, men det kan den faktiskt. Vardagen kan mycket väl ge mig en timme om dagen, ingen kommer att dö för den sakens skull, ingenting kommer falla sönder eller så. Allt kan faktiskt vänta.

Och det kanske är jag som väntat färdigt…?

Jag började packa inför semestern idag. Klädtrasor och baddräkter i en väska. Böcker i en – alldeles för många förstås, och ändå insåg jag till min stora förvåning att jag inte känner mig ett enda dugg sugen på att läsa. Vad är det med mig? Är jag sjuk? Det måste vara något allvarligt!

Och en tredje väska med block och pennor, akvareller och penslar. Både ritblock och skrivblock. Kanske blir det där jag lägger min tid den här gången. På egna ord och bilder… eller ja, skisser i alla fall.

Jag konstaterade tidigare ikväll att sommaren är mitt nyår, men att den här gången har jag ingen sådan känsla – att saker börjar om, blir nya och glittrande, i obruten förpackning. Känner mest att saker rullar på. Same procedure as last year, and the year before, and the one before that…

Och jag behöver något som känns nytt. Behöver det, därför att det är så jag hämtar energi. Då tänker jag på det där igen. ”Låt inget trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta”. Tja… Det kanske åtminstone är dags att prioritera mina egna önskningar lite grand…?

2 comments
  1. Så rätt tänkt och väl sagt om ”vardagen”. 🙂
    (By the way: Macdonaldssugrör blir utmärkta penselreseskydd!)

    1. Penslarna nu prydligt packade i McDonaldssugrör – och ett extra sugrör får åka med på resan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.