Idag konstaterade jag att även om fikamaraton förvisso är trevligt, är det ingenting man bör ägna sig om man dessutom förväntar sig att få något gjort medan man fikar. Jag är förvisso helt och hållet för flexibelt arbetande från den plats man råkar befinna sig –
(Fredrik – eller var det Teo? – Härén döpte vid något tillfälle detta fenomen till ”härarbete” – att man arbetar här, oavsett var ”här” för tillfället råkar vara).
– men fikamaraton medelst caféhopping medför alltför mycket logistik som käkar upp både tid och fokus.
Så jag är lite besviken på mig själv. Jag skulle ju göra så mycket de här dagarna. Skriva. Rita. Bygga en webbsida. Skriva lite annat. Pyssla. Läsa. Lata mig. Fika mig genom hela stan, som sagt… Jojo. Inte blivit riiiktigt så, faktiskt. Fikat har jag gjort – inte genom hela staden, men ganska flitigt ändå. Men det andra? Ehm. Jag försöker skriva, men det går sådär. Skräp blire – och så det där med logistik och tidsspillan på det…
Fast så tänker jag, när jag går där, solen värmer mot ansiktet och vinden fläktar stillsamt i håret, sommaren i sin prydno och mina steg är lättare mot trottoarstenen än på länge… Då tänker jag, att det kanske inte gör så hemskt mycket ändå. Det kanske är rätt okej att bara vara ledig, trots allt…?
Absolut! Och få saker går upp mot flexibla experiment, det är ju så livet ska vara.
ja, precis :). jag kan bara nicka och hålla med linda ovan. tycker för övrigt att du förtjänar lite ordentlig ledighet nu, tror att du har kämpat massor det senaste året.
kram,