Vissa dagar tar energin bara slut. Tanken är tom, en vimsig fluga surrar ut när man gläntar på locket för att kika. Snustorrt. Kroppen känns blytung, själen ännu tyngre.
Vissa dagar är världen på en och samma gång både kvävande trång och ändlöst, gränslöst, skrämmande stor mot ens egen litenhet och ensamhet. Och livet på samma sätt – på en gång påtagligt, svindlande ögonblickskort, och en ändlös grå kletig sörja.
Det bara är så. Vissa dagar bara är såna. Det finns inget problem att lösa, fel att rätta till eller fråga att söka svar på – det bara är.
(Och mitt upp i allt detta ska man försöka komma på något klatschigt att #blogg100-skriva om… Jomenellerhuuuur. Nåja. Imorgon är en annan dag.)
