Jag är väl inte direkt känd som världens mest tålmodiga person, och kan stundtals vara liiite dålig på att lyssna på läkares förmaningstal om att ta det lugnt i samband med visdomstandsingrepp och sådant. Fast den här gången fick jag helt enkelt tji. Det bidde alls ingen fikahoppning idag, trots envisa försök. För ont, för eländig, för matt vid minsta ansträngning. Ja, faktiskt. Av ett par sketna tänder som plockats ut – vad är grejen…?
Ja, oavsett vad grejen är, så får denna här stanna hemma i sängen och bearbeta sin opponentuppsats imorgon. Och laga sitt kaffe alldeles själv.
Lite snopet känns det allt.
Stackare, vila och krya! De tog båda samma dag, alltså? Jag trodde att man lät det gå tid emellan, fast det är ju iofs skönt att vara av med allt elände på en gång, antar jag.
Mmm, med tanke på vilken mental urladdning det är när man lider av tandvårdsskräck, är det skönt att slippa ladda om och gå dit igen… Killen som stapplade ut när jag kom hade tydligen dragit ut alla fyra på en gång. När jag ynkar mig här hemma tänker jag på honom och undrar hur han mår. Han var ganska blek när han gick… Stackarn!