Icke-recension: Pappan och havet

Jag tänker inte recensera Tove Janssons Pappan och havet, fast jag alldeles nyss läst ut den. (Ja, för första gången. Ja, det är bedrövligt.) Skriva om den, visst – men inte recensera. Det går liksom inte.

Jag gav mig på den, med min väns ord ringande i öronen (”egentligen är den nog ingen barnbok”), men väntade mig kanske ändå en barnbok, inkörd i inlärda mönster som man är. Böcker om snälla finlandssvenska troll med stora nosar och svansar med tofs är barnböcker, så är det bara. Men det går liksom inte att hålla fast vid den tanken, då får man ägna hela läsningen åt att leta efter när själva sagan ska börja, för den följer liksom inte den sortens dramaturgier. Den går helt sin egen väg, berättar, fast utan alla yttre attribut vi kommit att ta för givna när det gäller historier. Spänning, konflikter, huvudpersoner…

Jag tänker att jag läser boken som jag drömmer. Jag läste någon gång för länge sedan att när vi drömmer spelar vi själva alla roller. Om du drömmer om din bror, din chef, din granne, din hund – så är det ändå aspekter av dig själv du drömmer om. Så känner jag för karaktärerna i Pappan och havet. De är jag, varenda en av dem. Inklusive Mårran. Mammans och pappans med sina respektive vilsenheter. Mumintrollet och lilla My med olikheter och samförstånd. Mårror och sjöhästar. Nycker och längtor.

Nej, någon recension går inte att skriva. Hur recenserar man något man drömt?

Men jag tror att jag ska läsa om den, snart.

9 comments
  1. Ja, det var fint tänkt – att man är allihop. Ska tänka vidare på det.

    1. 🙂

  2. förstår precis hur du menar :). och muminböckerna är fantastiska! det trodde jag aldrig att jag skulle säga. jag tyckte så illa om dem när jag var liten – vi hade några av dem på lp (skit, vad jag är gammal!?) och satt i vardagsrummet och lyssnade och… blä. men så tar jag ju alltid med barnen till det lilla biblioteket på skärgårdsön (en gång i veckan under hela sommaren) och när inspirationen börjar tryta säger ”bibliotekarien” att mumin – det måste ni läsa! – och jag försöker hålla ansiktet i ordning. inte visa vad jag tycker och känner. vi lånar hem en på prov och läser högt om kvällen och… gud, vad bra de var! sonen som ansåg sig för gammal satt och låtsasläste en vuxnare bok ett par kvällar, men sedan lade han bort det. mumin är bra, även om man är stor :).

    kram,

    1. Ja, egentligen ”borde” jag ju nu ånga vidare med resten av Muminserien också – det är ju snart sommar och allt. Men min Bokus-korg är så stor och full och tung med annat, så jag har inte riktigt mage att proppa in en serie böcker till…! (Undrar vad det blev av den Trollkarlens hatt som fanns när jag var liten…?)

      Däremot är jag tveksam till om jag skulle lyckas få barnen intresserade… För lite action! 🙂

      1. det är bara för att du har mycket coolare barn än jag ;). näe, men de passar riktigt bra som högläsningsböcker. det måste ju inte vara så mycket action när man ska sova. dottern har inte lika höga krav på action (ännu i alla fall) och läser dem gärna själv, sonen lyssnar gärna men skulle inte välja att läsa den själv.

        undrar om du inte ska spara dem till vintern? jag tror att de är bra vinterböcker faktiskt. fast det baserar jag på min högst personliga uppfattning och vinter resp sommarvänliga böcker ;).

        kram,

  3. Pappan och havet ja, tack för att du skriver om den och hintar om hur den kan läsas. Jag förstår precis om det är som med drömmar. Jag har velat läsa boken i över 30 år men inte gjort det just för jag förstod den inte då när jag började läsa den i övre tonåren och inte fattade att det kunde vara möjligt att läsa med flera aspekter av mig själv. Därefter har pappan och havet varit onåbar. Men kanske du har fått mig att öppna pärmarna på boken igen. Tack!

    1. Oj, vilket ansvar att få vara ”facit” för någon annans läsning… Det vet jag inte om min läskänsla håller för, faktiskt. Jag skulle nog hellre säga ”läs och känn efter”.

      Jag bråkade halva boken med att jag förväntade mig barnbok fast det helt uppenbart inte är det, och jag dessutom den här gången läste på utmaning av en god vän som bedyrat att det ÄR ingen barnbok. Det är svårt att släppa förväntningar, kan man konstatera…! Men försök.

      Det är en väldigt annorlunda bok, man får försöka att bara låta den vara som den är.

      1. Nja mitt ’facit’ tycker jag inte att du skulle kunna vara. Det var mer att du jämförde med det där att man drömmer om sig själv vem det än är som förekommer i drömmen med Pappan och havet.

        1. Nä, ”facit” var väl ett osedvanligt dåligt ordval förresten, inte riktigt så jag menade heller…! Men läs den igen. Du läser troligen ändå annorlunda nu än för 30 år sedan. 🙂

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *