Jag tänker hela tiden: Näeh, nu har jag slirat mig fram i det här himla #blogg100-träsket länge nog, nu får jag ta och skärpa till mig. Och sen går det till nästa kväll och jag gör min Munchs-”Skriet”-imitation och ba ”Gudihimmelen, vad ska jag skriva om NU rå??”.
Tricket är att jag GÖR ju ingenting just nu. Jo, pluggar. Skriver uppsats – alla som någon gång skrivit uppsats vet hur kul det är… Ingenting att skriva hem om precis.
Jag kunde i och för sig skriva en lista över mina bästa prokrastineringsaktiviteter – fast å andra sidan är de inte våldsamt upphetsande de heller. Imorse trädde jag klart ett armband som rååkade ligga halvträtt på skrivbordet och absoluuut inte kunde flyttas utan att göras klart först. Sånt. Gäsp.
Tränar gör jag iofs också – det är det roligaste jag gör just nu. Men inte heller mycket att skriva om. Jag tränar. Tjahapp. Sen då?
Nej, det är den värdelösaste tiden på året just nu – hur vackert det än är ute. (Och jag har ju inte ens några pollenkänningar som lägger sordin på vårglädjen.) För jag har som mest att göra veckorna före terminsslut – och kidsen är fanimej lediga ett par dagar här och ett par dagar där nästan varenda vecka. Det är hopplöst att få något gjort…!
Men gjorda måste saker bli – tio dagar till deadline, 3 veckor till opponering och däremellan ska jag partaja järnet genom att dra ut två visdomständer. Idel nöjen…!
