Om vikten av egokorn

Det går trögare med bloggandet nu under påsken, när familjen är hemma. Det känns som en kontroversiell grej att skriva, för givetvis är ju Familjen Lika Med Livet och Källan Till Allt och så vidare, amen… Och visst, så är det ju. Men faktum är att jag tänker bättre när jag är ensam.

(Jag tänker till och med bättre när jag är inbubblad i hårdfokuserad arbetsbubbla – för det finns alltid nån liten hjärncell som löper i sidospår och tittar på utsikten och hittar på idéer medan jag håller på med annat.)

Och dessutom är ju det här inte någon vardags- eller familjeblogg på det sättet. Jag har aldrig riktigt velat sätta någon etikett på mitt bloggande, men när jag tänker på saken är det här ju faktiskt en ganska egoinriktad blogg. Mina tankar, mina projekt – oberoende av alla andra. Me, myself and I.

Och det är faktiskt precis som jag vill att det ska vara.

Nu finns det väl flera tolkningar av begreppet ”ego”, och jag vill åtminstone inte tro att jag eller den här bloggen uppfyller de allra otrevligaste av dem. Men jag måste ändå le lite, för så sent som igårkväll satt jag och skrev ett mejl till en kompis på ungefär samma tema – om att det faktiskt är viktigt att vara lite ego ibland.

En av mina favoritbloggar skrev igår (?) om nynarcissism – om hur sociala medier alltmer känns fyllda av ständigt promotade personliga varumärken, tillrättalagda och uttrumpetade. Det där håller jag med om. Jag kan bli omåttligt trött på det där, för det blir så tjatigt i längden – lite som ett tuggummi man borde ha kastat bort för länge sedan.

Men samtidigt finns det, tror jag, en sund grad av ”egoism”, som mer handlar om att ringa in och definiera sig själv – bortom roller och förväntningar utifrån. För de flesta är det där säkert självklart, okontroversiellt och allmänt ”vadårå” – men några av oss behöver jobba kontinuerligt på det där. För att inte glömma bort, och drunkna i annat.

(Och ärligt talat…? När jag ser den typ av nynarcissism Pausbloggen skriver om så undrar jag. Om inte fler borde jobba på det där, egentligen… Men visst, vem är jag att ha synpunkter? Var och en får bli salig på sin fason – och den här bloggen får representera min.)

För mig är små, små korn av ego i vardagen viktiga. Antingen kan de vara av tid eller också av aktiviteter, intressen, val jag gör eller samtal jag har, saker som är helt och hållet jag, och helt och hållet mina. Men ju lättare man har att gå upp i annat, i förväntningar, krav, roller, relationer – desto viktigare tror jag att det är att värna om sina korn. Egokorn.

2 comments
  1. Tackar för uppmärksamheten! 🙂 Jag tycker också att det är viktigt med ”egotid” och att få fnula med sina egna saker och tankar. Det var inte riktigt den sortens ”ego” jag menade, utan den där hela ens tillvaro & ”egot” är en produkt som man säljer till andra. Om det är ens levebröd att prata om sig själv och leva sitt liv i strålkastarljuset känns det som att det finns väldigt lite tid att sitta på sin kammare och reflektera över själva ”produkten”.

    1. Jag vet att vi pratade om olika sorter – fast jag kände att jag använde ett ord som mer bär med sig det du skrev om, och då ville jag åtminstone ta upp den vinkeln. Och jag håller med dig, ibland blir man lite rädd över ”samtiden” och dess invånare. Samtidigt som i alla fall jag lätt dras med… Hur många luncher har man inte instagrammat, till exempel? Ehm. So much for integrity, va… 😉

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *