Close the gap – om att få öga och hand att lira tillsammans

Jag kom att tänka på den här videon när jag svarade på kommentarer till mitt tidigare inlägg om att jag börjar våga tro på att jag faktiskt kan teckna. (Och får!)

(Eller, egentligen var det inte just den här filmen jag kom att tänka på, utan en annan film till samma text av Ira Glass. Den här kändes dock lite roligare, och det är ändå texten som är det viktiga, det jag vill prata om.)

För samtidigt som jag blev glad åt att min teckning från kaféet i förra veckan faktiskt blev ganska bra, inser jag ju att det inte är det det handlar om. Det handlar inte om att ”rita fint”, tvärtom. Det är  hela ”rita fint”-konceptet som får oss att överhuvudtaget lägga bort ritpennorna och säga ”jag kan inte”. För det blir inte fint. Och vad fan är fint, egentligen?

Jag tänker på det som Ira Glass säger i filmen, om ”the gap”, klyftan mellan det vi ser och vill avbilda – och det våra stackars darriga händer lyckas prestera på första, andra och kanske till och med hundrafemtielfte försöket. Det ser inte ut som vi ville att det skulle, det ser inte ut som det vi såg. Och det är ju det där som är lärandet, att sluta klyftan mellan vad ögat ser och vad handen kan förmedla. Och någonstans tror jag att det är en rörelse i båda led. Det är inte bara handen som ska lära sig, utan även ögat ”lär sig” att se på ett visst sätt, som är ens alldeles eget. Ögats seende och handens uttryck närmar sig varandra från varsitt håll, och där de möts har man hittat ett kreativt uttryck som är ens eget. Oavsett om det är ”fint” eller ej.

Men bara det att det är ens eget, gör att det är värdefullt i sig.

2 comments
  1. äsch, datorn orkade inte med den filmen just nu, det blev så vansinnigt hackigt alltsammans att jag gav upp. inte heller har jag hunnit titta på vad du skrev i kommentarerna, men absolut. jag förstår precis vad ni menar – båda två. det där mellanrummet är mitt stora problem. jag har aldrig lyckats göra det mindre. så därför gick jag över till fotografi istället. ok, jag har alltid gillat foto, det är något med ljudet av slutaren och spänningen i att se hur det blev och… jag en massa saker. men helt uppriktigt så hade jag fotograferat mindre om jag kunnat minska avståndet mellan vad jag ser och och vad min hand åstadkommer.

    kram,

    1. Jag förstår hur du menar med fotograferandet, det har sina fördelar. Fast jag måste nog vidhålla att fotografi med nödvändighet blir mer resultatorienterat, och att om det är processen man vill åt så är teckna eller rita faktiskt betydligt bättre. Tecknande kräver närvaro och koncentration, och vi kan egentligen inte någon gång släppa den förrän bilden är klar. Kameran tar ju i någon mening över vid någon punkt och gör bilden åt en.

      Den slags fokus man går in i när man sätter sig och skissar av något man har framför sig, på en och samma gång avkopplad och helt koncentrerad är en god meditation. Visst är det meditativt att gå runt på stan och leta fotomotiv också, men det här är en annan grej.

      Dessutom tror jag att du visst kan minska avståndet mellan öga och hand. Det kräver tålamod och acceptans av allt som produceras längs vägen och som inte motsvarar vad ditt öga förväntar sig. Men det kanske är nyttigt i sig…? Bara en tanke? 🙂

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *