Himmel & Ord

Jag kan rita, jag är inte rädd

| 15 kommentarer

”Eget beröm luktar illa” hette det förr, men det tänker jag strunta i idag, så ni får antingen låta bli att läsa eller hålla för näsan. Idag tänker jag berömma mig själv så mycket jag bara orkar.

En sak jag gillar med mig är den där superkraften som jag skrev om för lite sen. Att jag förvisso är en ängslig själ och rädd för en massa saker – men jag gör det jag vill och tror på ändå. Lite samma sak är det med det här att ge sig på nya saker, saker man inte tycker att man ”kan”. Jag tycker att det är dödsläskigt – men jag gör det ändå, baföratt.

Ingen ängslan ska komma här och diktera vad jag ska göra och inte.

Jag har redan antytt, men egentligen inte sagt så mycket mer om saken, att jag går en teckningskurs just nu. Jag har tänkt på det länge, att jag skulle vilja lära mig rita eller skissa. Framför allt sådär on the fly som vissa så kallade ”urban sketchers” gör, när de ställer sig i ett gathörn med en ritbok och en flink penna och på fem minuter förevigar gatuscenen framför sig. Ge dem två minuter till och skissen är i färg.

Sjukt imponerande, älskar det. För mig behöver sådana skisser inte ens vara vackra, eller ”perfekta”, tvärtom – perfektion nästan stör. De ska se snabba och flyhänta ut, några skeva och småslarviga linjer ger bara en skön karaktär.

Jag har nog alltid velat kunna rita. Är ju liksom uppvuxen i en illustrationsateljé, så det har alltid funnits där. Tecknade bilder. Skisser. Papper och akvareller. Penslar och pennor. Men det kändes aldrig självklart som skrivandet för mig. Och så var det liksom pappas grej, inte min. Så jag släppte det. Höll mig till det jag redan var bra på. Ord går ju också att måla med.

Men någonstans i bakhuvudet har jag nog alltid velat ändå. Och idag upptäckte jag att jag kan.

Elbgold11april2014

Jag åkte till mitt favoritcafé och beställde in en kaffe och en flaska mineralvatten. Kaffet hann bli kallt innan jag tog mig tid att dricka det, men vad gör man inte för konsten? Jag hade ju viktigare saker för mig!

Dan Price, som jag skrivit om tidigare och som är kompis med en av huvudlärarna på teckningskursen, lär ha sagt ungefär att teckna går ut på att rita en form, och sen formen bredvid, och formen bredvid den. Och så håller man på tills det är klart.

En rätt skönt pragmatisk syn på tecknandet – och ungefär det jag tänkte när jag började försöka skissa ner interiören på caféet idag. En vinkel här, en linje där. En ellips här och en skugga där. Tills jag hade åstadkommit den där skissen.

Och ni får tycka vad ni vill, men jag är själv grymt imponerad. Jag hade ingen aning om att jag kunde göra något sådant. Visst – alla strecken är inte vare sig räta eller raka. Men de flesta funkar.

Det kändes stort, jag trodde verkligen inte att jag kunde. Jag menar – jag ritar ju inte, har inte gjort sedan jag var tvungen, på högstadiet eller när det var. I höstas började jag prata om att rita, men då menade jag mest såna där zentangle-grejer, mönster och krumelurer som avkoppling. Det här är nåt annat. Sätta sig på en stol med papper och penna, titta på hur något ser ut och sen rita ner det på pappret – det har jag nog aldrig gjort.

sbs_w1_pic2

(De här skisserna hörde till förra veckans hemläxa, då temat var att dokumentera vardagen. Här har jag hemfallit en del till min sedvanliga hemmaplan, skrivandet. Den här veckan tänkte jag försöka låta bli att skriva så mycket… Hm. Fan tro’t. 🙂 )

Nu ska jag dessutom förtydliga två saker vad gäller kursen:
1) Kursen började för en (1) vecka sedan.
2) Det är inte den sortens kurs där man får lära sig perspektiv och tekniker och liknande, utan mer en ”kom igen nu, ut och rita med dig”-kurs. Teknik är med andra ord det jag fortfarande saknar.

Å tredje sidan är teknik det som är bland det enklaste att skaffa sig.

CortadoLyL

(Mitt kaffe, det som hann kallna, och mineralvatten. Akvarell.)

Jag ser mycket väl skevheterna och skavankerna i mina bilder. Jag har som sagt bara hållit på med det här en vecka, så det stör mig inte. Däremot ser jag saker jag tycker om. I akvarellen ovan gillar jag skuggor och reflektioner i glaset – jag har inte fått till dem överallt, men här och där funkar det. Och att jag tänkt på att bryta den varma färgen på kaffet med skuggor i blågrönt. Instinktivt, men fan – det funkade ju!

Ingen är mer förvånad än jag över det här. Förvånad, men glad!

15 kommentarer

  1. Du kan inte rita?
    Ok….
    Ungefär lika mycket som jag inte kan rida 😉

    • Under alla omständigheter ritar jag bättre än jag rider… Inte suttit på en häst sen ett 11-årskalas där jag var sista unge som skulle rida och landade på huvudet i en hög med sten. Häststackarn hade fått nog – och det fick jag också… 😀

  2. Eller, läste igen. Du har just insett att du kan rita…
    Man ska inte läsa när man är alldeles för trött. O då ska man absolut inte skriva heller.
    Men hejja du! Massa bra ju!

  3. Det var ju det där med att man kan bestämma sig för att sedan bestämma om. Ser att du har bestämt om, och se det gick alldeles utmärkt. Bra (och snyggt) gjort! 🙂

    • Tack! Det är verkligen jätteroligt, ska ta fram den där teckningen när jag ritar nåt som blir riktigt gräsligt – för det kommer det att bli, det vet jag – och tänka att ”Jo, jag kan” och köra vidare. Jag har ju bestämt om! 😉

  4. Bra och duktigt gjort!
    Väldigt intressant det här med att bestämma och bestämma om. Jag har alltid vetat att jag kan rita, eller ja, jag kunde i alla fall förr. Slutade med det för runt 20 år sedan när jag tecknade en bild av en person som rånade mig en sen kväll bakom Lunds domkyrka. En polis på polishuset råkade bo granne med ”rånerskan”, som innan dess var ostraffad, och hon blev dömd för brottet. Blev tillfrågad om jag ville jobba för polisen som tecknare för dem, men tackade nej och har nog aldrig lyft en penna sedan dess. Inte i teckningssyfte i alla fall.
    Lång parentes. Åter till det här med att bestämma och bestämma om. Jag är inte en sån som tränar. Det har jag bestämt. För ca tre veckor sedan bestämde jag om. Jag har nu blivit en sån som springer. Vill ju inte påstå att jag aldrig har gjort det förut, för det har jag. En tidig morgon, tror att det var hösten 1996, så gjorde jag det en gång. Det var ingen behaglig upplevelse, så då bestämde jag att ”nu har jag provat det, det gör jag inte om”. Nu, ca 18 år senare har jag alltså bestämt om. Jag har skyddat min lata lekamen bakom ”sånt gör inte jag”, men hittills är jag så stolt över mig själv så jag nästan spricker!
    Tycker att det är så befriande att man faktiskt kan ändra sig! Minns en skylt med ett citat i bildsalen (tänka sig!) på Bergaskolan. Där stod ”A wise man change hos mind, but a fool never”. Kanske att jag en vacker dag bestämmer om angående det där med tecknandet också. Vem vet?

    • Hej – och förlåt för sen tillbakakommentar, har velat ha tid och ro när jag svarar, och det… styr man inte alltid över! 🙂 Jag tänkte faktiskt på dig medan jag skrev inlägget, för jag tänkte tillbaka till skolan och det vi gjorde där. Jag kände aldrig att man faktiskt lärde sig något på bildlektionerna, vet inte om jag hade fel fokus eller nåt. Men du kunde rita (kan troligen fortfarande!), så mycket minns jag! 🙂

      Men ärligt talat – vilken historia, det där med rånet och polisen och att du inte velat (?) teckna sedan dess. Posttraumatisk stress, tänker jag? Att det blev förknippat med rånet, och då var det inget roligt nöje längre? Amatörpsykologen fabulerar fritt – men är det nåt du funderat på? Är du aldrig sugen på att teckna längre? Bara för att?

      Jag håller absolut med, jag tror att vi fastnar i föreställningar om oss själva alldeles för lätt – vare sig det är vi själva bestämt, eller om det är saker vi av en eller annan anledning vuxit in i utan att ens bestämma nåt. En god vän och jag pratade för ett tag sen om varför det är nyttigt att utmana sin bekvämlighetszon och göra saker man inte brukar. För mig är det där så självklart, jag kunde inte ens säga vad det skulle vara bra för. Det är pra på samma sätt som träning, fast man får träningsvärk – var väl ungefär vad jag kom fram till. Här tror jag att vi är nåt på spåren. För att man därmed utmanar föreställningar och förgivettaganden om sig själv. Inte fy skam! 🙂

  5. inte luktar det illa heller! det skulle vara mitt lilla pysande avund då ;).

    näe, allvarligt talat, jag har alltid vetat att du kan rita :). jag har bara vetat det och jag tycker det är så bra och roligt att du börjar inse det själv också :). och du anar inte vad jag har suttit och önsketänkt här i dagarna, hur gärna jag skulle vilja kunna också. saken var den att jag såg ett så fint inslag om en amerikanska (som antagligen åker bananskal på eat, pray, love men det gör ju inget) som försörjer sig på att måla av miljöer i paris och sedan skriva ett månatligt brev om det som hon sedan skickar ut till folk som längtar efter paris och riktiga brev och konst :). jättefint, och tänk dig ”breven från karibien” då :). men som sagt, jag kan varken rita eller måla så den idén stannar nog där den är är jag rädd. om inte du ska ta över den? ”breven från hamburg” kanske?

    jag vill se mer 🙂 !

    kram,

    • Fast grejen är att man kan rita. Inte bara jag. Inte bara de som ”ritar fint”. Jag vet att jag tjatar om Dan Price, men han är faktiskt bästa exemplet: Han ritar fasen inte ”fint” – men han ritar, och hans teckningar är fascinerande och säregna just för att de är skeva och simpla och ”ofina”. Dessutom har han en störtskön attityd kring det där med tecknande och ”finhet”.

      Heh – vi får väl se om jag hinner upp i någon ”breven från Hamburg”-kaliber innan det är dags att flytta hemåt – just nu tycker jag bara att det är roligt – experimentera med material och pennor och sådär.

  6. Vågar jag skriva ”bättre sent än aldrig”? Nu har du i alla fall ditt roliga framför dig. Som jag antytt tidigare, hoppas jag verkligen inte att det är jag som lagt hämsko på dig under de tidigare åren. Det vore förfärligt. Jag har ju sett att du haft det inom dig och ingen är gladare än jag att du äntligen tagit förnuftet till fånga och ”avjantiserar” dig! 😉
    Jag tycker du har så bra inställning till det här med ritandet, eftersom det är ett (praktiskt taget) gratis njutningsmedel. Är det en fråga om att kunna eller ej – eller vilja eller inte? Naturligtvis det sista, enligt mig.
    Och jag håller med dig: teknik är en sak – den kan man tillägna sig när så känns lägligt, men lusten är ändå det viktigaste; driften att överföra något på papper – sånt man ser, tänker, känner, menar… Det skrivna och det skissade är väl två parallella storheter? Rita rätt? Kan man det? Bra eller dåligt? Jag brukar hävda att ingen tecknar bättre, sämre eller mer rätt än någon annan – bara annorlunda. Alla gör det olika. Och det är väl bara inför ens egen bedömning man kan få rättfärdig kritik.
    Jag gillar din stil jättemycket. När du cementerat självförtroendet också, så att du känner dig helt bekväm med mediet, ja då…! Texterna, kalligrafin, ”ornamentiken”, layouten mm. har ju suttit hela tiden, så fortsätt nu att våga rita och måla också! När du nu ändå kan det! Och visa oss! 🙂

    • Jo, jag tror att det egentligen är en fråga om att vilja och bara göra eller inte. Men jag tror också att frågan om att ”kunna eller ej” är inlärd, och det sitter hårt fast i oss. Om jag ser till mina kurskamrater, hamnar jag i nåt slags mellanplan – många deltagare i kursen är i din kaliber, många har bokstavligen inte hållit i en ritpenna sen småskolan. Jag är över den där ”fin”-tröskeln och kan inspireras av de ”duktiga”, dvs erfarna. Men de som verkligen nu kämpar med att koppla ihop ögat med handen (och hjärnan däremellan), de har det kämpigt. För de ser bara de ”fina” skisserna jämte sina egna ”fula”, som inte alls ser ut som det de ville göra.

      Men de inledde kursen med att visa ett jäkligt bra filmklipp, kom jag på nu. Det får bli dagens inlägg tror jag – men det går i alla fall ut på att det jobbiga i början är att man vet precis vad man ser och vill rita – men handen är inte där än. Att överbrygga den klyftan, så att det man får ner på pappret åtminstone i någon mån motsvarar det man ser och vill förmedla, är den jobbigaste tröskeln i lärandet.

      Där har jag också en teori om att det inte bara är handen som ska lära sig, utan att man så småningom lär sig tolka det man ser genom sitt eget ”stilfilter”, så att säga. Vad ens stil nu innebär. Få se om jag lyckas utveckla det där till nåt begripligt… 🙂

  7. Avjantisera är ett väldigt bra ord! Kram!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.