Det blev lite backlash efter Stockholmsresan. Magin vände ut och in på sig själv och gav mig en snyting i form av hemlängtan, bortlängtan, och rastlösa längtor i största allmänhet.
Det är egentligen inget konstigt – det hör till, tror jag. Men det som slog mig var att längtor, så eländiga de nu kan vara att bära, är positiva. De har riktning, ett mål – hur fjärran de än må vara i stunden. De är definierade.
Jag tror att det är bra att längta. Att det säger något om oss och våra drömmar. Vad vi längtar efter säger något om vilka vi är, och var vi står. Längtor är något att lyssna på, ta in och gå in i – inte skjuta ifrån oss och försöka undvika.
(Fast det är klart bekvämare att undvika. Göra strutsen.)
Sen är det inte alla längtor som måste, eller kan, åtgärdas omedelbart. Som utlandsboende längtar jag hem. Punkt. Inte varje dag och varje stund, men det har bott en hemlängtan i mig sedan vi kom hit. Det är som det ska. Den ska bo där, för den betyder att jag har ett hem att längta till.
Nå. Efter solskenet i Stockholm kom värsta regnet – som det gör ibland.
Det är bra. Lite regn gör susen ibland.
