Nej, det var inte alls meningen att jag skulle ”slösa bort” två inlägg på raken igår kväll. Jag är bara inte riktigt kompis med WordPress IOS-app. Den lämnar en del övrigt att önska vad gäller användargränssnittet, om man säger så.
(Jag tror att de försökt tänka lite fiffigt, men sen kört användartester enligt klassiska modellen ”fråga-bland-polarna”. Klassiskt, som sagt, men inte särskilt effektivt…)
Nåväl, eftersom jag redan blogghojtat om både pysselträffen och boken jag ska få med mig hem i helgen, får jag nu improvisera lite kring en grej jag tänkt på sedan förra helgen. Förra helgen var jag på seminarium om en textanalysuppgift vi gjort i språknördkursen. Uppgiften var svår – eller åtminstone snärjig, eftersom den inbegriper att applicera en modell som i princip kräver en hel bok att redogöra för.
(Boken är dessutom såpass informationstät och ”kompakt” i sitt språk, att jag använder den som exempel i nästa uppgift, som handlar om läsbarhet och begriplighet…)
Hursomhelst, jag var rätt nöjd med min analys, och tyckte egentligen att det var ganska roligt att jobba med det där – trots att det var snärjigt. Få se om jag kan visa delar av uppgiften senare, den är lite intressant. Inte minst var det intressant att upptäcka hur mycket som gick att utläsa ur en textanalys av två annonser som egentligen bara innehöll ett par ynka rader text vardera…
Efter min redovisning kommenterade läraren några punkter för komplettering, men var noga med att poängtera att jag inte behövde komplettera något för att uppnå ”godkänd nivå”.
– Nähä, sa jag. Men jag kan komplettera för att få VG på uppgiften?
– Ja just det, svarade läraren.
En kurskamrat inflikade då:
– Varför vill man ha VG egentligen? Har någon någonsin visat sina universitetsbetyg i något sammanhang?
Två saker ska jag nämna här:
1) Det här är ingen sån där kom-aldrig-ur-pubertets-attityden-person, som livet genom upprepar gymnasietidens mest ställda fråga (ja, du vet… ”kommer det här på provet?”). Hen har en skön integritet, skriver bra, väcker intressanta frågor. Favvokursare.
2) Jag håller faktiskt med. Universitets-VG är en rätt fjantig historia egentligen. Jag har aldrig visat upp ett enda VG för någon, eller behövt skämmas över ett sketet G på någon kurs heller. Att jaga VG är rätt fånigt egentligen, om ni frågar mig.
Samtalet fortsätter:
– Nej, sa jag. Det har du rätt i, men det kan ju vara lite roligt för ens egen skull i alla fall.
– Jaa, flikade läraren in. När jag var student mådde jag dåligt om jag inte fick VG på kurserna.
(Vi tar paus här ett ögonblick och begrundar detta.)
Jag tror att jag sa nåt om att ”nä, må dåligt har jag lagt av med”, och kanske var det förresten här jag sa det där om att det kunde vara roligt för ens egen skull, men de där orden fortsatte ringa i huvudet. Ringer fortfarande, fast en intensiv halvvecka har gått sedan dess.
Jag hade tänkt komplettera upp den där jäkla uppgiften. För att den var rolig att jobba med, och för att jag själv var nöjd med det jag lämnat in. Fånigt egentligen, men varför inte. Men nu var det som om jag drabbades av akut, galopperande allergi mot detta duktighetssyndrom, och på rent trots vägrar lägga mer tid på en redan bra analys, för att försöka få ett högre betyg som ingen någonsin kommer att titta på och som knappast kommer rendera mig vare sig löneförhöjningar, akademiska titlar eller guldstjärnor i himlen.
Lär jag mig mer om ämnet genom att förtydliga min problemformulering och tydligare koppla till slutsatsavsnittet? Fördjupas min kunskap? Får den ett större värde? Varar den längre? Gör mig lyckligare? Vackrare? Rikare? Vad-fan-som-helst-are?
Nej.
Kommer jag att må dåligt om jag inte gör det…?
Jag tror inte det. Fast helt säker kan man ju inte vara. Och någonstans blir jag lite förbannad på den där duktighetsnormen. Att jag ska vara så kåt på de där tomma bokstäverna att jag gör lite till (och lite till, och lite till, och lite till)
för… äran, tanken och den heliga Duktigheten?
