Tänk så mycket enklare det är att summera det gamla än att faktiskt komma igång med nåt nytt. Eller… tja, egentligen kanske inte. Fast blogga mer känns som en knepig nyårsambition just nu – jag gör ju ingenting som är något att berätta om…?
Nyårsaftonen förflöt medelst hummer och coeur de filet provençal, samt viner, bubbel och fyrverkerier. Ungefär så som nyår plägar vara. Barnen slog personbästa i uppevarande och kraschade inte i säng förrän 01:38.
(När de sedan steg upp vet vi inte riktigt – före oss gamlingar i alla fall… Gud ske pris och lov för stora ungar som klarar sig själva en stund på morgnarna.)
Nyårsdagen i sin tur bjöd på solsken och en försiktig friskhet i luften, så vi – och ca 2 miljoner andra Hamburgare – gav oss ut på en stärkande promenad runt Alster, för att beskåda naturen och resterna av fulla nyårsfirares framfart i densamma under natten före. En eh, upplevelse det med.
Igår var en mellandag, en sån där dag då man har en lång lista med saker man ska fixa – sen vete fan vad som händer och ingenting blir som man tänkt. Hantverkarna dröjer i evigheter, Apple Storen vill inte ta emot en och ens trasiga iPad eftersom man missat att man måste boka tid i förväg, barnen är nyårs-jetlaggade fortfarande och håller sig vakna med hjälp av ihållande bråk och tjafs sinsemellan.
(detvarintemittfeldetvarhansombörjademenhanSLOGmigmammahanRETAS
mammahansvärdehansajagvarenidiotnähädetgjordejaginteallsjohonähäosvosv)
Och idag, dårå. Idag har jag bestämt mig för att inte gå utanför dörren. Här skas rensas lådor och skåp, ringas och bokas läkare och tandläkare och flygbiljetter och guvetinteallt. För att inte tala om att försöka boka AV den förbaskade tiden hos Apple Storen som jag nu bokade igår – eftersom jag sen råkade laga iPaden alldeles själv, och den nu verkar funka alldeles utmärkt igen.
Åtminstone går det fint att skriva bloggtexter på den.
Det är ungefär samma visa hos mina yngsta barnbarn, som jag just har vinkat av för vidare befordran till badhuset i Norrköping. De två äldsta, Casimir 6,5 år och Caspar 4,5 år låter ungefär så där varje halvtimme. Blev väckt idag lite över sex av fyraåringen som faktiskt kröp ner en stund och gosade med mormor i sängen innan han skuttade upp, pigg som en lärka.
Jag tillstöter lite senare i Norrköping och åker med Mirrfamiljen – som f.ö. består av Åsa 36, Christian 41 och lilla Clarissa 2,5 – upp till Mälarhöjden i Stockholm för att insupa lite storstadsluft och mina barnbarn. Det brukar räcka med 3-4 dagar, sen är det skönt att komma hem till lugnet i lilla Mogata igen. Ser också fram emot den dag då barnen blir så stora att de kan klara sig själv på morgonen…
Hummer och coeur de filet provencal (med cedilj) verkar nästan lite övermaga. Fast man blir förstås inte mätt på bara hummer. Här var det pyttipanna med rotfrukter och potatis som gällde – gott det med. Jag är ju gift med en vegetarian så här vankas varken hummer eller c.d.f.Pr.
Ingrid