Ritafton

Ritlek131206

Ikväll tog jag mig för att planka en annan Moleskine-idol – i rent studiesyfte. Givetvis. Hon heter Rebecca Blair och hennes bilder finns att se här. Jag gillar hur hon jobbar med att dela in bildytan i små fält, och sen systematiskt fylla de fälten – med färg, mönster eller text. Det blir ett slags prydligt ordnat kaos som tilltalar mig mycket, kanske just för att mitt eget doodlande brukar sluta i rent kaos, fjärran från allt vad prydlighet och ordning heter.

För min del handlade det mest om att ”skita ner ett papper”, som är den kur mot kreativ blockering som min far lärt mig. Pratet om Moleskin-kalendern och streckgubbarna och den snabba responsen med hopp om bildbevis på de små streck-liven så snart jag fått dem på papper, gav mig lite prestationsångest. Och vem fan var jag att sitta och kalla Kathrin Jebsen-Marwedels bilder ”enkla”?! Den förmätenheten! *gasp*

Så – ikväll måste ett papper offras på kreativitetens altare, skitas ner, användas och döden dö. För konstens skull, för kreativiteten och skaparlusten. Så var det bara. Jag antar att det är ungefär som att svinga sig upp i sadeln igen efter att nesligen ha kastats av en häst (eller en cykel, vanligast i mitt fall), om man tvekar hinner ängsligheten slå rot och sprida sig, som en maskrosboll i en gräsmatta.

Och jag tror skaparguden godtog offergåvan med uppskattning, för det känns redan bättre och ängslan får harmset dra dit pepparn växer.

***

(För övrigt måste jag gratulera mig själv till genidraget att lura in min far på Spotify. Han verkar ha rotat sig väl där, och genererar långa listor med örongodis som jag aldrig skulle ha hittat på egen hand. Symfonier, jazz och 60-talsnostalgi i salig röra, jo jag tackar jag – som gjort att kludda och skapa till. Ovanstående mästerverk (ehuru plagierat det nu är) såg dagens ljus (hm, eller aftonens skrivbordslampa, snarare) till musik av César Cui. Aldrig hört talas om, men högst njutbart…!)

***

(Behöver komma på ett sätt att tagga inlägg som detta, men kan inte komma på vad det är jag gör? Doodlar? Art journalerar? Ehm. Nej.  Skissar stämmer inte heller, kluddar och klottrar låter tramsigt, ritar… njäeh, va? Tips och förslag emottages tacksamt och med största intresse.)

13 comments
  1. Det stämmer. Jag är fast i Spotifyträsket! 😉 Här finns ju otroligt mycket även för en sån som jag. Risken är att jag hemfaller till missbruk, kanske?

    Det är roligt att se starten på något nytt. Hoppas du fortsätter att visa då och då. Visst måste man brottas med prestationsångesten, särskilt med de gener vi fått (jag vägrar tro att de uppstått hos mig). Men det är också själva begynnandets förbannelse det handlar om. Har man väl kommit igång, fått balans i kadens, steglängd och andningsfrekvens kan man springa hur långt som helst. (Ja, inte jag förstås.) Bara man får dojjorna ur startblocken!
    Fast liknelsen är kass! Jämför hellre med att du äntligen får ge dig ut på en fantastisk resa – bara du kan låta bli att ideligen gå tillbaka för att kolla om du verkligen stängt av spisen, låst terassdörren, släkt ljusen och allt det där.

    Det finns inget bättre än att vara igång. En vän skrev igår att han efter svåra plågor ”fött fram ett nytt verk”. Jag för min del känner mig för tillfället inte ens gravid. Men sen, när den lilla ”kotten” en gång finns där, hjälplöst fäktande med sina små armar och ben, är det ju bara att mata, pyssla om och älska den. Knytet växer snabbt. Och alla är lika bra mödrar.
    Ursäkta det korkade bildspråket! 😉

    1. Ja, det är både dubbelt och vådligt det där med att visa. För mig är det processen som är viktig, men det verkar jag jäkligt ensam om och jag kan bli måttlöst irriterad även på ett ”Vad fiiint!” när det inte är det som är väsentligt. Och då ger jag nog hellre fan i att visa överhuvudtaget.

      Samtidigt sitter ju jag rätt ensam här, vad gäller kreativt umgänge i varje fall, och att visa är ju enda sättet att skapa någon form av interaktion kring vad jag håller på med. Så det är verkligen både dubbelt och kluvet och komplicerat.

  2. Tycker så mycket om att läsa din blogg. Inte sällan drar jag på smilbanden. Du är duktig på att skriva. Dina foton är fina o du kladdar, doodlar, skissar whatever väldigt fint!

    1. Åh, tack Li! <3

  3. Så himla söt den gula boken är och vad jag gillar dina färglagda fält ovan! Jag har ägnat mig åt att färglägga någon sorts doodlad (skissad, ritad, klottrad?) blomma de senaste dagarna och det är rätt så fridfullt att sitta där och pilla med färgen.

    Jag försökte förövrigt rita av ett popcorn igår kväll och det gick verkligen inte alls. Men det var ju en fin tanke och jag är på något sätt i alla fall glad över att jag kommit så långt att jag faktiskt försökte. 🙂

    1. Jag tror på att börja med figurer innan jag ger mig på att avbilda saker. Såg en YouTubefilm om tips för nybörjare på teckning, där man rekommenderades att bara följa linjen i en figur så nära man kunde. Skittrist, men det handlar ju att öva koordinationen mellan öga och hand, och är nog rätt vettigt egentligen… Lite som att stå på löpbandet och harva innan man ger sig ut och springer maraton…? 😉

  4. ”Farsan” tipsade mig om din blogg och nyfiken som jag är tittade jag in och hittade en verkligt givande och intressant blogg. Kan tänka mig att du går i faderns fotspår – det som man är bäst på delar man ju gärna med sig till sina barn! Din bild är väldigt fin med vackra färger – spännande att se den färdig.

    Din far har också tipsat mig om att ”skita ner ” ett papper bara för att sätta igång. Han har så rätt – sätter man bara igång istället för att göra annat nödvändigt som diska eller städa, kommer resten av sig själv. Jag vill gärna lägga till dig till min blogglista om du inte har något emot det.
    Ingrid/Musikanta

    1. Ja, alltså… Du är hjärtans välkommen hit – jag vill tro att jag inte alltid är lika usel på att svara på kommentarer som jag varit den här gången. F’låt!

      Fast jag har en bra bit att gå innan jag är i kaliber med faderskapet, det vill jag nog förbereda dig på. Skapelser i ord och fotopixlar är mer hemmamatch för mig än eskapader med pennor och färg. Däremot hävdar jag bestämt att kreativitet fordrar omväxling, kör man fast på ett område skapar man i något annat ”material” ett tag – huvudsaken är att man faktiskt skapar något. Så med den tanken i bakhuvudet fuskar jag gärna med saker jag egentligen inte ”kan” – det ger mig fler alternativ när jag känner behov av omväxling! 😉

  5. hej! ett tag sedan jag var här så det här riskerar ju att bli ett snabbt hopkok (jo, för jag har lite bråttom också). först – det är jättekul att se att du är igång med penna och papper igen! för övrigt undrar jag om det inte vore ett bra namn. man förstår precis vad det handlar om och ändå kan det ju vara hur mycket som helst. eller vänta, du kanske inte ska begränsa dig till pennor förresten. ”på papper” då? äsch, nu svamlar igen. vidare. konstnärliga uttryck är så svåra att få grepp om, men vet du vad jag upptäckte? för flera år sedan hamnade jag på en fotokurs för portfolio-byggande (fråga mig inte hur eller vad jag hade där att göra egentligen för någon portfolio har jag aldrig funderat på att bygga, men i alla fall) och jag hade inga förhoppningar alls faktiskt. men… så kul och bra det var! de tvingande oss att verkligen prova på all sorts foto. jag menar verkligen all. och så mycket (konstruktiv) kritik vi fick och gav. i slutändan upptäckte jag faktiskt vilka sorts bilder som jag själv tycker om att ta och som jag blir nöjd med och jag tror att det var ett bra sätt att hitta ett slags uttryck. jag vet till exempel nu att även om jag gillar att titta på stylade bilder så ligger det verkligen inte för mig att åstadkomma dem. jag söker skönhet, men jag vill hitta den och skapa den med kameran, inte genom att flytta runt pryttlar och folk (även om jag kan nu). jag har inte en enda sådan bild som känns som jag, mitt uttryck eller som jag hemskt gärna vill stå för den. bara som ett exempel. jag blev överraskad också. jag trodde inte att jag skulle gilla stativ och noggrant genomfunderade kompositioner och viss teknisk perfektionism, men det är ett av mina uttryck också! några av de bilder jag tvingades ta då tycker jag fortfarande mycket om idag och jo, jag kan absolut stå för dem.

    angående årslöften och sådant så tror jag absolut att du kan klara av en veckobild. jag har aldrig givit mig in på någon 365-dagarsutmaning av det enkla skälet att jag vet att jag aldrig skulle klara det. jag har helt enkelt ingen lust. men en bild i veckan, det går. mitt första projekt var helt enkelt en ”veckobild”. varje söndag valde jag ut en bild som jag kände representerade veckan som gått och skrev några rader. var alla bilder bra? näe. är det kul att ha nu? a-b-s-o-l-u-t. i år fotar jag ju barnen och skriver ned någonting och det är roligt. det känns viktigt. och de tjatar redan om boken det ska bli. jag ligger fasligt på efterkälken i bloggen, men jag är helt up to date för mig själv och det är liksom det som spelar någon roll. att lägga upp det på bloggen är ett bra sätt för mig att ha igång rulliansen. det är liksom organiserat då, men jag känner inte att det är ett måste och nu har jag helt enkelt prioriterat andra saker. mina barn tycker ju i allmänhet att det är helt ok att bli fotograferade, till och med ganska roligt ibland. men det finns ju en del sura miner. de ÄR sura ibland och då får det vara så. men jag vet också hur det är att vara en person som inte gillar att bli fotad och då ska man ju inte pracka den det ;). så hmm… som sagt enkelt är en bild som representerar din vecka. annars kan man tänka sig hurtigare saker som ”det som gjort mig glad den här veckan”. vill man byta ämne varje vecka finns det en mängd listor på förslag därute. alltifrån frukostbilder till färgteman eller leenden eller mönster eller… ja, allt möjligt. man kan ju göra diptyker också, på valt ämne. det kan bli jättefint, men kräver mer tanke och tid. vilket du än väljer om du bestämmer dig för att testa så kan jag i alla fall säga att det inte är så svårt och att det är hur kul som helst att ha det som en samling sedan. fast man får inte ha som krav att man älskar varje veckas bild. ibland är man stressad och på dåligt humör och då syns det oftast. men det är ok. det får vara så.

    ooops, måste springa nu!

    kram,

    1. Jadu – det är så roligt med dina snabba kommentarer, för de är ofta både långa och brokiga och underbara att läsa…!

      Jag tror att jag har bestämt mig för att åstadkomma någon slags årsbok, alltså fotobok, med en bild eller en bildserie för varje vecka. På något slags öppet, icke-alltför-uppstyrt vis. Då får jag ju äntligen en ”ursäkt” lära mig att göra fotobok också, något jag ännu aldrig gett mig på…

      Jag kom på att stressfaktorn kring det där med 52-projekt (eller för all del 365-projekt) för min del ligger i efterbehandling och publicering. Och det är ju egentligen inte det som är det väsentliga med utmaningen, så att avstå på grund av något sådant blir ju rätt larvigt. Men fotobok tänker jag att jag kan ha liggande, öppna och peta in ett par bilder till i när jag har tid/lust, och sen kan den ligga igen. Bildproduktionen pågår löpande, men publiceringen gör jag bara för mig själv. Jag har inget att ”bevisa” för någon annan, utan det blir något jag gör för mig själv, helt och hållet. Det ska bli lite spännande att se hur jag får ihop det där…!

      (Jag har faktiskt också kikat på en sån där portfoliokurs. Nu ratade jag den för den kurs jag nu går, men kanske ska kika på den lite till ändå…?)

  6. Nu vart jag väldigt nyfiken på den där boken, jag som inte kommit igång med det än. Jag skanog kolla in Den där länken lite mer tror jag bestämt. Jag gillar hur som början på din sida jättemycket.

    1. Tack! Nu är det ju egentligen inte boken det kommer an på – utan vanan. Vanan och att man hittar sitt eget sätt att göra saker på. För mig är gesso-slabb och akrylfärger inte grejen. Pennor och figurer – ja, då börjar det hända saker för mig.

      1. Jag tror det är samma för mej, Men jag ville utmana mej själv, men jag blir sällan nöjd!

Lämna ett svar till Farsan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *