Första nyårsambitionerna för 2014

Jag kom på en sak idag som jag måste ägna mer tid åt nästa år – och jag tror ni som läser det här kommer att gilla det: Jag måste skriva mer. Blogga. Komponera text. Det är väl ett bra nyårslöfte, eller?

Den här veckan sitter jag med en inlämningsuppgift som förvisso är nästan banalt enkel: 600-1000 ord, en recension av kurslitteraturen, inga konstigheter… Men jag sitter och stirrar på samma fyra mödosamt hopkrystade rader av ytterst påver kvalitet, allt medan paniken stiger över att jag… inte kan? Har tappat bort min bästa talang? Glömt hur man gör…?

Hemska tanke! Nu tror jag väl inte att det är så illa, men alla ursäkter att skriva mer är goda ursäkter, så nyårslöftet behåller jag i alla fall. Det skadar i varje fall inte…

Annars hade jag mer tänkt att försöka ägna nästa år åt fotografi. Det gör jag ju redan nu, men lite mer fokuserat. Jag läser just nu en bok med essäer om fotografiskt liv och kreativitet, och där fanns bland annat rådet att ägna sig åt fotografi varje dag. Däremot behövde ägnandet inte innebära faktiska exponeringar, eller direkt mörkrumsarbete, utan att ha sin fotografiska blick med sig när man går ut, titta på andras bilder, se bildmöjligheter och tänka fotografiskt. Det tror jag på.

Jag har aldrig gett mig på något sånt där 365-projekt, även om jag egentligen tror på den typen av… tja, ”ihärdighet”. Men jag vet ju att det alltid kommer dagar då man inte hinner, och utmaningen mest blir en stressfaktor. Så vill jag inte heller ha det.

Med digitalt fotografi är det ju efterbehandling och publicering som utgör flaskhalsen. Att ha kameran med och använda den är ju den enkla biten, men sen ska man orka gå genom alla bilderna, sortera, tagga, betygssätta och piffa till. Varje dag…? Mjäeh…

Min bloggvän Ylva har gjort porträtt av sina barn varje vecka under det här året. Femtiotvå bilder. Något sådant känns mer görbart. Då finns en kontinuitet som gör att fotograferandet får en närvaro i vardagen, och även dagar då jag inte tar, redigerar eller publicerar bilder, måste jag ha temat i bakhuvudet.

Sen gäller det att komma på ett tema som håller ett helt år. Barnen ställer inte upp, åtminstone inte på någon seriös fotografering. (Mängden grimaserande barnmonster som fastnar på bildsensorn varje gång jag tar fram kameran är dock… ansenlig.) Eller ska man byta tema månadsvis…?

Hm. Jag har lite att fundera på där, känner jag. Jag får helt enkelt återkomma i frågan. Tips, förslag och idéer mottages tacksamt!

***

(Hur det gick med årets nyårslöfte…? Ehm, tja… Årets nyårslöfte var att jag skulle lära mig att laga mat, och det kan jag väl inte påstå att jag gjort… Jag har experimenterat lite mer, testat mer nya grejer, och fogat åtminstone en 3-4 nya paradrätter till repertoaren. Men ”lärt mig laga mat” har jag väl inte riktigt. Fast jag kan ju inte heller tycka att nyårslöftet är helt bortkastat, jag har ju ägnat tid åt matlagning och mat har vi fått, varje dag – även när den inte blivit fullt så fantasifull som jag tänkt alla gånger…!)

4 comments
  1. Hålla fast vid (nyårs)löften som att publicera ett visst antal foton under året som kommer är lätt. Att hålla dem är betydligt svårare. I början av året bestämde jag mig för att publicera 100 hus med berättelser under 2013, men har ännu 31 kvar och åker på semester resten av året.

    Fast jag tror på just 100 genomtänkta foton under ett år. 365 är alldeles för många. Och ja, ett i veckan är kanske lagom. Lycka till, med vad du nu väljer.

    1. Jag börjar fundera på om själva publiceringen överhuvudtaget ska vara en del av nyårslöftet. Ofta är det ju det det faller på – och publicera bilder kanske jag inte hinner ens 52 veckor om året, men för den sakens skull lär jag ju inte ha skolkat från fotograferandet… Ja, jag klurar som sagt på det här. Det ska vara en inspiration, och inte kännas som ett måste, så det är viktigt att det blir rätt! 🙂

      Tack för pepp och input! (Och jag tycker 69 hus med berättelser är imponerande bara det…!)

  2. ”…paniken stiger över att jag… inte kan? Har tappat bort min bästa talang? Glömt hur man gör…?”
    Symptomet känns igen. Någon perfekt terapi eller behandlingsform har inte jag heller kommit på. Ännu.

    1. Skönt att åkomman inte är något jag är helt ensam om – fast jag misstänkte väl att det är något de flesta som försöker skapa saker råkar på. (Annars skulle jag aldrig ha vågat skriva om det…!)

      Idag hjälpte det att packa böcker och skrivmaskin i väskan och åka hemifrån och skriva. Miljöombyte gjorde susen. En annan gång är det nåt annat som ska till. Jag antar att tricket är att experimentera och mixtra med de variabler man har att mixtra med. Köra pannan i en tegelvägg gör ju sällan något bättre, eller enklare…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.