Om en lökskrutt i Mordor och modet att hoppa – och hoppas

Jag funderar en del. Ja, det gör jag väl alltid i och för sig – och lär väl fortsätta med. Men just nu funderar jag mycket på om jag är ”färdig” nu – med läkning och utveckling och lökskalning.

För många år sedan träffade jag en psykolog som beskrev psykologisk läkning som att skala en lök – så fort man var klar med ett lager, kom det ett nytt – med skörheter och rädslor och saker som man kanske inte ens varit medveten om tidigare. Men för att läka helt och fullt måste man ner bland de där lagren och åtminstone bli medveten om vad som finns där. Jag gillar den där liknelsen – även om jag alltid känner att jag måste förklara den för att kunna använda den.

Fast just nu vet jag inte. Jag skrapar på lökskrutten – vad som är kvar av den – men det verkar inte komma upp något nytt. Inget jag inte redan vet om. Allt kan ju inte åtgärdas, somligt måste man leva med – fast leva medvetet. Man kan inte leva utan att åka på ett och annat blåmärke längs vägen, ett och annat ärr som kommer klia och göra sig påminda då och då.

Tricket är att låta dem klia, veta att de bara är ärr och inte öppna sår. Smärtan är bara en själslig fantomsmärta, för det som varit har varit, och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Den jag är idag är inte samma som den jag var den gången, och idag behöver jag inte vara rädd bara för att jag var det då. Och även om jag blir rädd behöver det inte betyda att jag inte kan vara modig och stå rak i ryggen ändå.

(Det slog mig för någon vecka sedan att det nog är min superkraft egentligen: Att jag är rädd för en massa saker, men jag gör’t ändå. Det är en rätt fin superkraft, tycker jag. Och lite skönt att ha kommit på.)

Och så funderar jag på hur mycket jag förändrats sedan jag kom hit. Eller ja, egentligen på hur mycket jag hade förändrats innan vi flyttade. Hur långt vilse jag kommit, hur jäkla lång vägen var för att hitta tillbaka. Jag tänker ofta på Malin Cronas text om Gandalfs örnar som aldrig kommer i verkligheten och flyger hem de stupade hjältarna efter utfört uppdrag. Just så är det. Mörkt och ensamt – och långt. Åtskilliga världar bort ligger den, platsen man hamnar på om man faller.

Så… Är jag hemma nu? Är det här rätt?

Jag tror att jag kommit så långt jag kan i min utlandsbubbla, min skyddade distansverkstad. Det puttrar och kliar i mig efter att få klösa hål i syrgastältet och komma ut i verkligheten – men självklart är jag rädd. Det har jag ju sagt. Jag är rädd för nästan allting. Men samtidigt… Ja – ni vet. Jag gör’t ändå. Blundar och hoppar. Och hoppas att det är hemma där jag landar, inte Mordors mörka ruiner och avgrunder.

Under förra Sverigeresan köpte jag filmen Shawshank redemption. Vi har tidigare haft den inspelad från TV, men den disken har gått sönder och alla filmerna är borta. Jag måste äga Shawshank redemption, så är det bara. (På svenska är den översatt till dödstrista ”Nyckeln till frihet”, men det är en av filmhistoriens absoluta mästerverk. Lyllos dig om du har den osedd, men för guds skull – gör nåt åt det fort!) Den handlar om hopp. Om Morgan Freemans rollkaraktär, som envist förnekar hoppet som något onödigt, nästan farligt, något man bör hålla sig ifrån för att inte riskera bli besviken.

Filmen slutar med orden ”I hope” och det är det jag gör. Hoppas.
Det är därför jag vågar, även när jag är rädd.

”Mordor” är en plats inom en själv, ens eget inre svarta hål. En plats där man hamnar när man inte har någon annanstans att ta vägen, ens hos sig själv.

Jag tittar på lökskrutten igen, skalad i lager på lager på lager. Det är inte mycket kvar av den. Den rymmer inga hemligheter längre, inga mörka skrymslen jag inte redan inventerat, konfronterat – och accepterat. Jag antar att jag faktiskt är så färdig jag kan bli.

1 comment
  1. Å, ♥ din superkraft!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.