Fängslad fotonörd filosoferar

Frågesport: Om 30 fotonördar träffas för att ha kurs tillsammans, hur många av dessa går ut för att ta foton efter kursdagens slut? Rätt svar: 1. Att denna enda var yours truely behöver jag väl knappast nämna – fast jag måste säga att jag blev lite förvånad. För att vara fotonördar – i någon grad – verkar mina klasskamrater rätt…svalt intresserade av foto.

För mig fanns det inte på kartan att gå tillbaka till vandrarhemmet och sova efter skolan, när kvällssolen sken genom gulnade höstlöv och en alldeles ny (för mig i alla fall) och outforskad småstad. Det handlar inte så mycket om bilderna i sig, utan om att gå, och om att se saker. Kanske lyckas fånga, kanske inte. Men gå och se måste jag!

Överhuvudtaget funderar jag en del på vad som egentligen är mitt syfte med kursen. Jag lär mig, i vanlig ordning, mest att jag faktiskt kan mer än jag själv tror, att det jag behöver inte är kunskap så mycket som andra saker. Rutin, mod och idéer. Jag satt på tåget upp hit och fick för mig att jag ville ta bilder genom tågfönstret, försöka fånga den framsusande känslan, farten, det halvt utsuddade landskapet utanför. Jag såg framför mig ungefär vad jag ville ha, och sen kunde jag laborera tills jag fångat ungefär en sådan bild. Eller två. Att veta vad jag vill ta för bild är ett bra sätt att faktiskt fånga bilden, eller lyckas skapa den, snarare.

Vi har fått lämna in brev till lärarna om vad vi vill få ut av kursen, och vad vi vill utveckla. Jag skrev att jag gärna vill jobba med mitt mod, så att jag vågar ta de bilder jag faktiskt vill ta – fast idag ofta avstår från, för att jag är rädd att de människor som står i ”vägen” för kameran, på gatan jag vill fotografera eller caféet eller vad det nu kan vara, ska bli arga på mig för att jag ”fotograferar dem”.

Egentligen handlar det ju inte så mycket om att fotografera personer som att fotografera en levande stad, en helhet som kräver att befolkas för att faktiskt vara hel. Men det är svårt att förklara för en arg människa som skriker åt en. På tyska.

Fast i efterhand funderar jag på det där. Är det verkligen det jag vill? Är det det jag strävar efter? Just ”street photo”-bilder är nyckeln till min fotografiska utveckling…? Njäeh…?

Jag tänker att det snarare handlar om att jag inte vill känna mig hämmad av mig själv, av att jag är rädd. Om det sedan handlar om att jag är rädd för att folk ska bli arga för att jag fotograferar dem, eller något annat jag ängslas för – det är själva ängslan som är min fiende, mitt hinder och mitt ok. Och min nyckel – eftersom jag kan välja att utmana rädslan, gå emot den istället för att fly ifrån den.

Men visst. Att våga ta bilder av ett levande gatuliv – med människor i – är väl en rätt bra start, konkret och väl avgränsad, och kan passa bra för en kurs. Jag misstänker att det vi skrivit om oss själva kommer att ligga till grund för upplägget av ett längre projekt vi ska jobba med i vår. ”Aha, du är rädd för att fotografera människor i en gatumiljö? Bra då blir det det du ska jobba med.” Tja, varför inte…?

Nu måste väl nattugglan ta och sova lite ändå. Jag sitter uppe mest för att jag har svårt att slita mig från min trevliga fängelsecell. Jag gillar den! Ska passa på att boka den tills nästa besök, när jag checkar ut imorgon. Det här är ju min cell nu!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.