Recension: 2 x Nesser

MänniskaUtanHund_webb

 Den här boken började jag på för ett par dagar sedan och läste ut ikväll. 520 sidor på tre dagar och det är inte ens semester. Den måste ha varit bra! Eller…?

Jag är verkligen kluven. Jag blev ju extremt förtjust i den första Håkan Nesser-boken jag läste, jag har nog nämnt den någon gång, fast aldrig riktigt recenserat; Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Och visst känns det att det är samma författare… men det når inte riktigt ända fram.

Nu försöker jag visst recensera två böcker på en gång, märker jag. Det verkar dumt. Jag börjar om:

I somras läste jag alltså den här boken:

KimNovak_webb

Den hade stått och sett oansenlig ut i min bokhylla i flera år redan innan jag beslöt mig för att förbarma mig över den nu i somras. Mest för att kunna kasta den sen, om jag ska vara brutalt ärlig.

Fast det kommer jag inte att göra, nu när jag läst den. Rariteter som den här kan man inte kasta bort hur som helst. En rar pärla till berättelse, så skickligt berättad att jag kunde känna varenda grässtrå i bokens gräsmattor mot tårna. Javisst, det råkar ske ett brott i boken, och visst kommer det poliser för att försöka lösa brottet – men det är sekundärt. Om ens det.

Och språket, sprudlande och lekfullt som sockerdricka och hela tiden i perfekt samklang med sin berättelse, inte en enda dissonans för nörden att irritera sig på.

Så sen ville jag då läsa mer Nesser. En hunger var väckt – mer! Ge mig mer! Läs böckerna om Barbarotti, sa folk (på twitter). Så jag köpte två. Människa utan hund och en till, för säkerhets skull.

Och nu har jag läst ut den första. 520 sidor på 3 dagar. Utan semester (fast okej, jag har varit halvkrasslig och tagit det lugnt pga det). Men jag är bra kluven. Jag får en känsla av att Nesser i den här boken letar efter språket, sockerdrickan och samklangen, som han hade när han skrev ”Kim Novak…” – men inte riktigt hittar det. Då och då – men så brister det, som en hickning och läsaren får börja om med att bygga upp tilltron till berättelsen. Det är synd.

Det finns en del i den som är närmast obetalbart bra – som inspektör Barbarottis dialoger med vår Herre. Fantastiskt roliga – nästan i klass med Tre män i en båt. Språket Nesser verkar jaga efter verkar över huvudtaget lite inspirerat av Jerome K Jeromes porlande vårbäcksprosa. Ibland har han den – för en stund. Det är bra stunder, så mycket ska jag ge honom.

Det här, Människa utan hund, är däremot en rätt ordinär kriminalhistoria. Man får följa en familj under några dagar, perspektivet skiftar mellan personerna och vi förstår att här är en familj med många bottnar och gott om pokerfaces över frukostborden. Sen händer det saker och polis tillkallas – kriminalinspektör Barbarotti äntrar scenen. För min del började boken här. Familjen boken börjar hos får jag överhuvudtaget inga sympatier för, och här tycker jag Nessers språk haltar mer än lovligt. Det är som om han inte heller riktigt kommer dem inpå livet – fast det är han som skriver dem. Barbarotti är en annan femma, han blir tydlig och sympatisk – utan större åthävor.

Storyn i sig… Mja. Jag gillar ju alltså inte deckare, och den här var inget undantag. En rätt trist historia, måste jag säga. Men bok nummer 2 står här i bokhyllan, och jag kan visst tänka mig att läsa mer om Gunnar Barbarotti – särskilt nu när jag slipper dras med den eländiga familjen Hermansson mer. Så visst. En chans till ska han få. Sen får jag nog börja söka mig andra Nesser-upplevelser, om det inte bättrar sig.

Så – vad blev det? En hjärtlig femma med plus till Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, samt en tveksam trea till Människa utan hund.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.