Så var det dags igen.
Man ser en rolig bild på facebook, och man stämmer in i kören och pekfingervågen. Man delar vidare. Vidare och vidare. Alla måste få se, alla måste få skratta och vara med – i gänget liksom. ”Vi som ser vad som är fult”-gänget.
Och man glömmer att den ”roliga” bilden faktiskt handlar om en människa, lika riktig som en själv. En människa som visserligen gör andra val än de många andra, men… vadå då? Får man inte det?
Vill vi inte alla ha utrymme att göra egna val utan att bli dömda? Vill vi inte alla hellre leva våra liv utifrån våra egna ideal, hellre än påtvingade normer och oro för vad ”andra ska tycka”?
Hem ljuva hem.
Mitt hem är min borg.
Home is where the heart is.
Hemma är hemma för att det är vårt eget. Den enda platsen där man alltid får vara som man är. Där man själv sätter reglerna. Där man får hasa omkring i mjukbyxor och otvättat hår hur mycket man vill. Där man får ligga som en hösäck i soffan om man vill, inreda en oas med meckitroll om man har lust. Man har sina saker där, som man tycker om och trivs med. Det är ens eget.
Det vill säga – det är ens eget ända tills andras näsor trycks mot fönstren, hånskratten ekar och länkar sprids som svampsporer över nätet.
(Och ironin: Folk säger sig hylla individualitet och kreativitet, men när de väl möter dem pekar de finger – om den inte riktigt såg ut som de tänkt sig…?)
Nej jag vet. De menade ju inte så. Det var ju bara en rolig bild.
