Nu är jag hemma igen, efter en lång (fast aldrig riktigt lång nog…), god och välgörande semester. För varje år blir det svårare att släppa och åka hem. För varje år har ännu en bit av min själ lösts upp i Adriatiska havets klara vatten och stannar kvar där, just där vid bryggan där jag tycker så mycket om att sitta och läsa.
För varje år åker jag hem ännu en liten smula tommare. Faktiskt. Hav gör något med en. Det ger och berikar, renar och sköljer – men man kan aldrig riktigt lämna det igen.
Här hemma har vardagen börjat rulla igång. Barn ska fösas ur sängar på morgnarna, förses med frukost, kläder och matsäck till skolan, maken ska snöra på sig slips och kostym och affärsmässighet. Jag har registrerat mig på höstens kurser, beställt litteratur och går och väntar, inte alls utan otålighet, på att allt ska börja.
Det kommer mer om semestern. Ska bara få ordning på bildkaoset jag hade med mig hem först. Fyra veckor hemifrån. Tre semesterorter (Wien i Österrike, Caorle i Italien och Rovinj i Kroatien). 1466 bilder av synnerligen varierande kvalitet.
Stay tuned.
Låter underbart, att lämna en del av sin själ kvar vid havet. Även om det inte är med flit. Känns som att den kan ligga kvar där i vattenbrynet och tanka, på egen hand, och att man kan åka tillbaka dit och återknyta senare. Gillar dina formuleringar, roligt att se dig vara tillbaka!