Recensionsdags: Trilogin om Victoria Bergmans svaghet

Semesteravfärden må dröja ett tag till, men lässommaren är inledd i alla fall:

Kråkflickan

Det här är en ruggig deckartrilogi om mänsklig ondska och trasighet. Och den är otäck. Inte otäck på Stephen Kingskt fantasy-vis, för det kan man hålla från sig. Utan otäck för att man inser att den slags ondska som boken skildrar mycket väl kan finnas på riktigt.

Någonstans läste jag en blurb om de här böckerna, ungefär att jorå, man får skriva om vad som helst, bara man gör det bra. Och det kan jag väl hålla med om. Och för att vara lite diplomatisk får jag väl sträcka mig till att de här böckerna är bra nog – i just det avseendet.

Fast ”bra”…? Jag vet inte jag. Det är ju ett högst elastiskt uttryck, det där. Jag fastnar hela tiden på saker som är illa researchade på uppenbart vis. Och medan jag stör mig på de uppenbara researchmissarna, undrar jag givetvis vilka mindre uppenbara researchmissar jag faktiskt inte lägger märke till…

Dessutom återkommer en språklig stolpighet som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt… Jag menar – läser man inte genom åtminstone dialogerna högt när man skriver ett bokmanus? Lyssnar på hur det faktiskt låter att säga det man påstår att personerna i boken säger till varandra? Här pratar poliserna med varandra som om de vore levande rättegångsprotokoll, ett nyförälskat par kuttrar passionerat som ett medicinskt uppslagsverk.

Alltihop slår helt enkelt mot böckernas trovärdighet. Och det är ju lite synd.

Men visst, som deckare betraktat är den garanterat inte sämre än något annat, snarare tvärtom. Det är nog jag som är kräsen – och om jag faktiskt ger mig på att läsa 3×400 sidor, så är de väl inte helt genomusla, så jag ger dem:

3star

Tre kollektiva stjärnor för serien som helhet. Ni ser på mitt bokmärke som sticker upp ur sista boken att jag skriver det här innan jag läst ut serien helt och hållet. Med tanke på hur fort mitt intresse för en bok svalnar sedan jag väl läst ut den, tänker jag att sådana här ”mitt-i”-recensioner nog är vad det får bli, om det ska bli något.

Jag började på sista boken häromnatten och räknar med att ha läst ut den inom ett par dagar. De går fort att läsa. Korta kapitel, högt tempo. Det finns trögare 1200 sidor att ta sig genom.

Berättelsen är i sig mycket detaljrik och dynamiskt flödande mellan nu och då, olika huvudpersoner och miljöer. Det har författarna lyckats riktigt bra med, även om jag sedan tycker att karaktärerna, delvis på grund av stolpigt språk och snålt utrymme för fördjupningar, är lite väl karikatyrmässiga.

Får jag gissa, utifrån det jag vet om förlagsverksamhet, skulle jag säga att författarna skrivit ett bra debutmanus, men att förlaget borde ha jobbat mer med det, avsatt mer tid för efterbearbetning. Fast så brukar ju jag tycka.

(Heh…! Efter en snabb sökning på förlagets webbplats tror jag bestämt att böckerna är utgivna på eget förlag, vilket möjligen förklarar det bristfälliga lektörsarbetet…! Dessutom får jag vatten på min kvarn i att ingen verkar bry sig nämnvärt om sådana petitesser – för böckerna har ju uppenbarligen gått fint att sälja ändå.

Och det är ju huvudsaken. Eller…?)

Böckerna finns att köpa på både Bokus och Adlibris (säkert andra ställen också):

Kråkflickan – Bokus, Adlibris
Hungerelden – Bokus, Adlibris
Pythians anvisningar – Bokus, Adlibris

1 comment
  1. Jag hade väldigt svårt för de där böckerna. Visst var de lätta att tugga sig igenom men det tycker jag var till böckernas nackdel. Jag tyckte det var svårt att bygga upp någon form av relation till karaktärerna vilket ledde till att man helt enkelt inte brydde sig om dem tillräckligt mycket för att det skulle bli intressant.
    En del av problemet kan nog också vara att jag hade ganska så höga förväntningar på böckerna eftersom jag hört så mycket gott om dem men betyget får bli ett ”mnja” från min sida.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *